Att inte bli offer för perfektion.

Det här är en av alla de saker jag hörn-markerade i Brené Browns bok, för det tilltalar mig så himla mycket. De här små meningarna innehåller för mig verkligen sprängstoff, i all sin enkelhet. För perfektion är en klurig företeelse, och en form av skydd. För om man gör något perfekt kan ingen påstå att man är dålig, och ska man vänta tills något är perfekt, då kan man ta god tid på sig för att slippa visa upp sig och sina ideér.

Snabbt och lätt är alltid rätt.
Perfekt är motsatsen till färdigt.
Bra nog är egentligen skitbra.

Att perfekt är motsatsen till färdigt, tycker jag är bland det sannaste som sagts. I alla fall för mig och för det jag väljer att hålla på med. Det finns i princip aldrig ett tydligt: klart. Utan det mesta skulle gå putsa på lite till, snygga till, peta i, överläggas eller göras om från början. Och det som händer om man då ska försöka få till det där perfekt är ju att man aldrig gör något. Min erfarenhet efter att ha startat mängder av olika projekt i större eller mindre skala är också: det blir ALDRIG precis som man tänkt sig. En god idé på papper kan visa sig jättedålig i praktiken, det man trodde bara skulle bli en liten del av ett projekt visar sig till sist var det viktiga osv. Detta är upptäckter man aldrig skulle kunna göra om man strävar efter perfekt och inte vågar kasta sig ut och prova.

Men nästan viktigast av allt är nog att påminna sig om att bra nog egentligen är skitbra. Bara att göra något är faktiskt skitbra. Även när man inte lyckas prestera sitt bästa är det högst troligt så att resultatet ändå är skitbra! Eller att det är skitbra att man gjorde det bara. Jag tror vi ofta är alldeles för hårda mot oss själva, och detaljer som vi själva stör ihjäl oss på, är sådant som ingen annan märker, överhuvudtaget. Alltså. Bra nog, är egentligen skitbra.

Var snälla mot er själva.

//M

Kommentera

sex − 6 =