Vem springer ett ultra-marathon?

Galningar tänkte jag. Till så sent som för en vecka sedan. Jag menar, allvarligt talat vem utsätter sig frivilligt för att springa ett lopp på någonstans mellan 80-160 kilometer?!

Sen läste jag “Born to run: Jakten på löpningens själ” av Christopher McDougall‎

Och nu får jag nog faktiskt säga att jag nästan över väger saken! Ja eller alltså jag övervägen inte i min vildaste fantasi att springa ett fyrdubbelt marathon, men det här med att springa långa sträckor känns plötsligt inte så främmande. Jag har alltid varit seg, får inte till någon bra tid per kilometer, men har däremot inget större problem att sega mig igenom en mil utan att behöva gå. Men jag har heller aldrig sprungit mer än så, för att jag inte haft anledning. Och nu känner jag plötsligt, kanske har jag det?

Jag har alltid tänkt på löpning som något ganska slitsamt för kroppen och som något man kanske inte ska hålla på överdrivet mycket med. Träning över huvudtaget ska ske i måtta. Gärna ett antal gånger i veckan, men att träna varje dag det har jag faktiskt tänkt är ohälsosamt tills för ganska nyligen.

Och antagligen har jag inte kunnat ha mer fel. I alla fall inte om man ska tro all forskning som boken Hjärnstark bygger på, som visar att vi verkligen borde träna varje dag för både hjärnan och kroppens skull. Om inte annat för att inte bli deprimerade, då motion är bevisat effektivare än anti-depp medicin när man gjort blindtest. Vad jag förstod har ingen hittills testad anti-depp medicin lyckats klara sig bättre än placebo i ett blindtest, vilket ju känns lite trist med tanke på hur många som behöver medicinen.

Hur som helst. Kroppen behöver röra på sig. Och när man plötsligt läser om en lärare som kommer på att hon kan springa till jobbet för att vara pigga i huvudet, och sen kommer på att varför inte springa hem också? Och om man nu då plötsligt springer 3 mil om dagen, då borde man ju kunna göra det i ett svep på helgen? Det hela slutade med att denna kvinna en lördag sprang sammanlagt närmare nio mil, utspritt över dagen, mellan andra aktiviteter så som frukost och lagning av köksavloppet. Bara för att hon tyckte det var så roligt att springa.

Samma sak berättades av ett helt gäng andra människor. De bara sprang och sprang, för att de tyckte så genuint mycket om det. Lite galna var de såklart (ett ultralopp sprangs till exempel i en dalgång i en öken, där luften blev 96 grader varm. Flera löpare hade förberett sig genom att springa i en bastu innan loppet…) men de bästa var också alltid glada, givmilda och hade en speciell syn på livet. Oavsett vilken del av världen de börjat springa i.

När en teori i boken också framlades om att det faktiskt är så att vi är skapade för att springa. Att det liksom finns bevis i hur våra kroppar är konstruerade, över att vi alla från början var ett springande folk, då började allt kännas väldigt rätt för mig. Det är alltså inte vansinne att folk vill springa marathon, utan det är ungefär den sträckan vi förr behövde springa för att trötta ut en antilop. Det är säkert! Vi skaffade kött genom att jaga det under så lång tid att det blev utmattat och kollapsade! Så otroligt intressant fakta tycker nörden inom mig. Det betyder också att en människa till exempel kan slå en häst i ett längre lopp. Det låter helt omöjligt i mina öron, men i flera 90 kilometerslopp har människor faktiskt besegrat hästar.

Så sjukt coolt!

Så nu är det väl upp till bevis antar jag. Att se hur många mil det eventuellt finns i den här kroppen.  Snabbt kommer det inte gå, men långt blir det förhoppningsvis 😀

//Malin

Lite galenskap och en stor portion lycka.

Det är så mycket spännande som händer och så mycket som är oklart! En sak är i alla fall helt klar, att jag och F ska göra en svensk klassiker nästa år!!

skidor

Woman-style alltså. Avskyr lite att det heter tjejklassikern (varför inte kvinnoklassikern i alla fall?). Låter tjejklassikern inte lite som att “springa som en tjej” (så bra reklamfilm för övrigt!) det vill säga att det inte riktigt räknas.

Men nog satan kommer det räknas! För här ska cyklas, simmas, springas och åkas skidor som aldrig förr. I ärlighetens namn hade jag aldrig åkt längdskidor innan jag anmälde mig! (Om man inte räknar träplankorna som man hade vanliga skor i och som spändes fast med en gummifjäder runt hela foten när man var barn) Och det längsta jag hade cyklat va nog typ två mil. Men jag är så himla taggad och känner mig så lycklig över att F va så pepp till den här idén. För annars hade jag aldrig, aldrig, aldrig spenderat hela min påskhelg på skidor, under klarblå himmel med personlig coach och hemma-afterski. Mycket lycklig över att J:s pappa lät mig hållas, följde med ut varje dag och snällt vallade skidorna åt mig!

I övrigt är livet desto mer oklart. Något jag för det mesta känner är härligt, men då och då får lite panik på. Det allra viktigaste är klart. Nämligen att jag ska ägna mig åt mitt livs stora dröm på halvtid till hösten. Jag ska börja plugga igen kommer förhoppningsvis ganska snart släppa en bok. Så mycket lycka. Samtidigt som jag bara genom att skriva om det blir så skraj att hela jag krullar ihop mig och helst vill försvinn in under en matta.

Men nu ska jag göra det. Det som på något sätt alltid varit så självklart och alltid så otänkbart. “För vem blir författare. Det är ju inget man bara blir”  Men nu är det alltså just det jag ska försöka bli. Sen hur det går, det kan man förstås inte veta. Och hur det blir med den andra halvan av min tid till hösten, det kommer troligen vara oklart fram till midsommar i alla fall. Eftersom det är då jag får besked från nuvarande jobbet hur det blir.

Lite spännande ändå. Att det kan bli vad som helst. Kanske får vi fnatt och bestämmer oss för att flytta till San Fransisco, bila genom USA eller utforska Italien. Skriva kan man ju göra överallt och J jobbar ju från sin dator. Så vem vet vad som händer?

//Malin

Det här med magi.

Jag undrar vad det är som är så helande med vatten?

Jonna Jinton skrev en väldigt intressant text om det här i ett blogginlägg häromdagen, och jag kände mig så himla träffad. Det är verkligen något särskilt med vatten. Jag upplever mig på något sätt vara del av något större när jag badar i en sjö. Och att dyka ner under den tysta vattenytan sköljer på något sätt effektivt bort spänningar och stress. Det är som att varje gång huvudet kommer upp över vattenytan igen, är man lite pånyttfödd. Börjar på ett nytt blad.

Någon mer som känner igen sig?

Jag har i perioder haft ett sådant oerhörd längtan vatten. När jag bodde på källarplan i Solna kändes det som att kroppen fysiskt längtade efter vatten. Att jag behövde komma ut i riktig natur, borra ner fötterna i jorden och känna att jag var en levande varelse bland alla andra väsen i skogen. Jag ville vara Ronja på något sätt. Flytta ut med Birk i skogen och bara vara.

När jag flyttade hit till huset, och efter kontraktsskrivningen insåg att jag bor fem minuters promenad från öppet vatten, som både är fantastiskt vackert att titta på från klipphällarna och som går bada i, var glädjen enorm. Det var som att min själ slog sig till ro. Jag kommer tyvärr inte iväg och badar varje dag solen är ute (eller det är varmt men regnigt för all del) men jag försöker. Tyvärr lyckas jag aldrig hitta en partner som tycket om att bada. De flesta har mer eller mindre ogillat det och kära J, han avskyr det. Så till den milda grad att han inte ens i ett sådant här “nykär stadie” offrar sig och låtsas vilja göra det bara för att det är viktigt för mig. Även om han för all del är gullig och följer med ner till vattnet och tittar på, om jag gärna vill ha sällskap <3

Men jag försöker göra det så ofta det går. Framförallt när jag varit ute och sprungit, för då är det inte lika känsligt att vattnet är kall. Jag tror faktiskt att jag badade en gång i oktober förra året efter en runda, men då var det mest på pin kiv. Och det hade varit en väldigt varm dag. På det stora hela är jag nämligen lite av en badkruka (ja, faktiskt! Men jag anstränger mig för att vara det mindre och mindre), och jag badar därmed inte om det är oresonabelt kallt i vattnet (som min ömma moder till exempel, som på semestern badade (också efter löpning för all del) när det var 12 grader i havet!! Det är bara vansinne.) men jag försöker pressa mig. Just för att det är en så magisk upplevelse.

Så det jag längtar efter nu, det är att det hur som så småningom köps, ligger alldeles vid vattnet. Dit man kan gå i bara morgonrock och bada naken på morgonen innan man börjar jobba, eller på kvällen för att skölja bort dagens stress.

Jag tror vi alla skulle må bra av att aktivt skapa mer magi i livet, oavsett vad det är.

Vad är magi för dig?
//M

Den bästa av söndagar.

Det här med semester är ju helt fantastiskt. Men det har också sina fördelar när den tar slut, ja alltså för det mesta känns det ju bara som att man skulle vilja att den varade längre och längre. Men det fina med att semestern tar slut, det är att man får lite struktur på livet. Och det gillar jag. Men framförallt betyder det att alla vänner kommer tillbaka till Stockholm igen. Och det gör mitt liv väldigt mycket mer värdefullt.

Har i veckan i stort sett hunnit träffa alla jag tycker om, vilket känns superlyxigt! Och extra lyxigt var dagens kompishäng. Bästa I har fyllt 30 och vi bestämde oss för att fira henne genom att bjuda henne på Afternoon Tea på Grand Hotell. Har varit där en gång innan (då med en annan bästa vän!) men hade helt klart glömt hur fantastiskt gott det var. Snittar, scones och mini-desserter serverade på trevåningsfat. Rena drömmen för öga och gom. GÅ DIT säger jag! Det är värt! Jag menar, när  till och med toaletten är en upplevelse, då kan man inte vara ledsen.

I övrigt har även denna vecka handlat om att ta vara på tiden efter jobbet, vilket gjort att jag knappt märkt att jag börjat jobba. Faktiskt! Slutar redan tre de flesta dagarna (I LOVE sommartid!!) och då har man liksom glömt vid klockan åtta på kvällen att man varit på jobbet tidigare på dagen. Dessutom börjar fler komma tillbaka till kontoret, så det har varit riktigt fullt upp under veckan, mycket kul!

Men, det jag framförallt känner mig nöjd med är att jag tagit mig an en utmaning, för att komma närmre ett mål som jag har. Jag har nämligen bestämt mig för att skriva minst 500 ord/dag under hela augusti. För att inte frestas att falla för minsta motståndets lag, det vill säga att bara göra det som i stunden känns enkelt och därmed på sikt aldrig komma närmre det som egentligen är viktigt. Skrivande är något som förgyller mitt liv, men det hamnar lätt på sista prio. Så nu skrivs det (inte så mycket här, eftersom jag inte hinner skriva hur mycket som helst per dag) varje dag. Det känns peppigt och bra! Jag gör något för mig, som jag vill. Det ska bli spännande att se vad det slutar i när månaden är slut.

Har ni något, som ni borde ägna tid åt, men som inte blir av? Fundera och kör en utmaning från första september! Det tycker jag, det kommer göra er glada!

Kärlek och friidrottskramar
(så kan det gå när en ger sig i lag med en sportintresserad…)
//Malin

En portion motgift.

Det här med söndagsångest, det är ju något man helst vill ha så lite som möjligt av. Därför gjorde det mig så himla glad igår när jag hittade botemedel på Instagram. Syrrans bästa kompis (tillika familjens typ extramedlem) hade lagt ut en så himla bra bild tycker jag. Hon hade nämligen fångat alldagligt väder, på en alldaglig balkong, med den extra ordinära ingrediensen champagne (eller förmodligen vanligt bubbel men vi säger champagne för effektens skull) i ishink (!) med fina glas. Tillsammans med texten: Ingen söndagsångest här inte.

Briljant. Absolut briljant tycker jag.

Antagligen hade den här bilden egentligen undertexten: jag har fortfarande semester = jag njuter ikväll istället för att ligga och våndas över att semestern redan är slut fastän den knappt börjat och att jag inte har den minsta lust att gå till jobbet.

Men någonstans blir det ju inte roligare än man gör sig. Och med lite ansträngning kan de mesta av situationer lösa sig med lite god vilja (för den sakens skulle inte sagt att det är lätt!). Men nog skulle man få mindre söndagsångest om man lyxade till det med en flaska bubbel på en söndagskväll, även om semestern är slut morgonen efter?

Jag har haft min beskärda dela av jag-vill-inte-börja-jobba-känslor i förra veckan. Framförallt för att veckan inte blev alls som jag ville. Jag har nästan bara umgåtts med familj (min egen och J:s) under semestern och hittat på alldeles för lite äventyrligt och höll på att dö uttråkningsdöden när jag var tillbaka i Stockholm och alla jag tycker om typ befann sig 2-6 timmar bort från mig. Jag kände mig en smula ensammen, (trotts att J va hemma hela tiden, han hade ju dock inte semester så jag fick roa mig själv ett par dagar…) pms:ig och lite ledsen. Inte alls så semesterpepp som jag ville vara. Och då tyckte jag det kändes extra ledsamt att semestern va slut innan jag hunnit äventyra.

Men den där bilden fick mig att tänka till. Och väckte ändå en känsla av att vilja göra det bästa av situationen. Så idag steg jag upp klockan fem för att hinna springa en runda innan jobbet. Tog ett morgondopp för att det är typ det bästa jag vet (är tydligen inte ensam om det, för bryggan var blöt från tidigare badare!) och har nu fyllt min (barn)pool med vatten och sitter därmed i min egen trädgård, första dagen på jobbhösten och njuter av solen, ett glas vin och att bada fötterna.

Är fortfarande inte överlycklig över livets oäventyrlighet. Men jag jobbar på att njuta undertiden i alla fall.

Puss & Kram
/En som försöker sträcka ut semeserkänslan till max

(Kan meddela att det lyckas! Så gör roliga saker efter jobbet och låtsas som att semestern inte tagit slut!)

Om att leka.

Att leka är att leva. Eller leken är tydligen lika viktig som vilan, har jag precis lärt mig! Människor som lever helhjärtat (term som används av Brené Brown om människor som verkar ha funnit lyckan i livet) de leker.

Och vad menas då med att leka? Jo, att ägna sig åt den typen av aktiviteter som definieras av att de görs endast för att de är njutningsfulla – inte för att åstadkomma någonting alls. Det kan handla om att pyssla eller måla eller laga mat eller leka med barnen eller odla eller inreda. VAD man gör är inte det viktiga, utan hur och varför. För allt ovan kan också vara prestation. Om att man ska ha det vackraste hemmet eller finaste trädgården eller bästa fotoalbumen. Då är det inte lek – då jagar man perfektion. Lek är det när det när själva utförandet är det viktiga, inte resultatet.

Att lek är typ lika viktigt som att få sova, för att må bra, är lite dåliga nyheter för mig. För jag gör typ ingenting bara för att det är roligt. Jag har inga hobbys. Eller alltså jag tycker massa saker är intressanta, men jag gör sällan saker bara för att det är roligt eller njutningsfullt. Jag läser mycket böcker för att det är härligt, men det tror jag inte riktigt räknas…? Jag har alltid varit lite smått avundsjuk på alla dem som spelar golf, är ute och seglar, målar tavlor, scrapbookar, spelar instrument, sjunget, skriver musik eller lär sig att måla naglar. Jag vill också ha en hobby att förlora mig i!

Det på något sätt komiska i det här är att jag funderat över det här med lek en hel del i mitt liv – därav knöt det an något i mig att Brené valde just ordet lek, i stället för exempelvis kreativitet eller skapande, som samlingsbegrepp för den här delen av livet – för jag har typ aldrig lekt. Eller det är så jag tänker på det när jag tittar tillbaka på min barndom. Jag har alltid varit kreativ – pysslig – men jag har nog faktiskt lekt väldigt lite (jag kom för ett par år sedan fram till att jag tror det är därför jag inte är helt förtjust i barn, jag vet liksom inte vad de förväntar sig att jag ska göra när de vill leka, haha!). Allt pyssel, det skulle liksom göras bra redan från början. När jag pärlade ville jag alltid pärla färgkodat, när jag lärde mig sticka gjordes det i jämna rader. När jag skulle rita övade jag om och om igen på att bli bra på att rita hästar… allt skulle vara symmetriskt och korrekt redan från början!

Det känns väl som en god idé att i alla fall hinna leka lite innan man fyller 30? Så det är nog hög till att börja släppa loss lite och vara mindre korrekt. Får lite magknip av att tänka på det, haha! Men det vore roligt att i alla fall ägna mig något mer åt att måla fritt och konstruera något nyskapande. Blir det skitfult går det ju utmärkt att slänga det när det är klart!

Ett område där jag nog alltid varit kreativ och fri är nog skrivande dock. Jag har skrivit så länge jag kan minnas och där behöver inget bli korrekt och jag känner mig sällan hämmad. Och när jag skriver försvinner tiden. Jag upplever det berömda flowet. Så jag borde nog helt enkelt unna mig att skriva mer. Avsätta tid för det som kanske är min hobby trots allt? För det är helt klart en av mina favoritsysselsättningar.

Hur mycket leker ni? Och hur?

//M

Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen.

Livet har inte varit helt snällt med mig de senaste månaderna. Eller så här i efterhand ser man ju klart och tydligt hur ens mörka stunder är de som är med och skapar ljuset. Men just när man är där, är det så att säga inte superfestligt… Gissar att det är fler som kan hålla med om det?

Just precis nu mår jag dock oförskämt bra. Och njuter av nästan varje minut.
(Det är väldigt stor skillnad mot att räkna varje minut…!)

Det är semester. Jag är KÄR. Jag har just spenderat en vecka tillsammans med fina J (och han har inte behövt jobba en enda gång, hurra!) och min familj i sommarstugan i Halmstad och ska snart få två semesterdagar i Köpenhamn. Men först ett bröllop! Efter det ska jag få se Sundsvall för första gången i mitt liv. Och träffa en ny familj! 😀

Och bisarrt nog har jag betalt för att göra allt det här! Betald semester är ju inget de flesta höjer på ögonbrynen åt. Men för mig känns det helt galet. Pratade om detta med I för någon vecka sedan, som sa att hon ringt hem till sin mamma typ förra året för att kungöra att: “bara så du vet, ska jag vara ledig i fyra veckor, och få betalt för det!” Varpå hennes mamma svara är typ: “Eh… Jaaa…? Var det något annat du ville?”.

Jag förstår att semester är något de flesta förväntar sig att få på sommaren. Men jag är helt på I:s spår. Betald semester är en konstig lyx, som man typ skaffar sig och när man väl har den borde det rimliga vara att berätta för alla om den. Typ som man var tvungen att upplysa alla om hur bra man var på att växla, när man övningskörde, och ens föräldrar mest inte förstod någonting. Det var ju ett helt vanligt växelbyte. Det är ju en helt vanlig semester.

Men jag njuter. Njuter av att livet är snällt. Att ha någon att pussa på. En fin familj att åka hem till. Böcker att läsa. Väder att vara i (solen är ju typ inte framme, men det kan man ju inte hålla på å hänga upp sig på), nya människor att träffa och städer och platser att upptäcka.

Just för till fället jagar jag inte mot något. Jag trivs med att vara här och nu. Utan plan och framtidsmål. Jag jobbar på att må bra och njuta av det fina i livet. Det är gott nog för nu.

Hoppas ni andra har det fint med!

Puss & Kram
// Malin

 

Om att hitta sin tårta.

I morgon smäller det.

Jag börjar på nytt jobb! Wiiiii! Vilket i och för sig  just för tillfället känns ganska döds-läskigt. Eller det flaxar i alla fall omkring en del oroliga typer i magen. Men bortsett från det ser jag fram emot det här SÅ himla mycket. Omställningen från eget företag kommer säkerligen kännas. Men den är så välkommen.

För det var faktiskt ganska länge sen jag tyckte det var riktigt roligt att jobba nu. Jag har älskat att driva eget. Men för tillfället är jag klar. Jag älskar att utbilda, föreläsa och att ha kundkonsultationer. Men jag gillar inte att sälja. Jag gillar inte att inte veta hur stor kundbeläggningen kommer vara mer än någon månad framåt. Jag gillar inte att äta lunch själv varje dag. Och jag gillar föramförallt inte att gå runt och ha dåligt samvete för att man inte hela tiden göra lite mer, försöker få lite fler kunder, slipar lite mer på pitchen, tar lite fler kontakter osv. Och är det något jag tog med mig från senaste stora projektet jag genomförde, så är det att om man skrattar med kollegorna så att man får ont i magen – då ser man fram emot att jobba varje dag.

Men ni vet hur det är. När man gjort något länge är det svårt att växla om. När omgivningen dessutom tycker att läget är guld och det bara är att köra på, blir det inte heller lättare. Och nej, det är nog inte logiskt att lägga bolaget på is nu, när jag hållit på i över tre år, bildat AB och  byggt kundkrets. Men i julas – när jag insåg att jag verkligen inte ville att ledigheten skulle ta slut och min mamma, som i 30 år skrivit läkarjournaler (dvs lyssnar på en människa som pratar om en annan sjuk människa och plinka ner det på ett papper (grovt förenklat)) GLADERLIGEN steg upp 5.30 en av klämdagarna när alla vi andra va hemma och gonade oss, och såg fram emot att få jobba en dag. Då kände jag att jag att det är jag som har problem. Och att något måste förändras.

Ett litet tag senare satt jag och pratade om jobb och livet med fina I hemma i min soffa och hon började då berätta om en tidigare kollega till henne som harvat runt på diverser jobb, drivit eget, slitit som fan med en massa olika uppdrag och jobbtitlar – för att så småningom blivit sjukt stressad och hon började då baka tårtor, för det var ett sätt för henne att koppla av. Och det visade sig att hon både tyckte om att baka tårtor och var bra på det. Så rätt var det var sa hon upp sig, betalade för en skitdyr cake-maker utbildning i USA och bara körde. Kom hem, starta tårtbutik och är nu superframgångsrik och gör tårtor till alla möjliga kändisar och lyxtillställningar. Till stor del genom alla kontakter och kunskap hon samlat på sig genom åren, på vägen fram till sitt tårtskapande. Och då myntades begreppet att hitta sin tårta. Det där man gladerligen skulle lägga 1000 timmar på att göra och som är rätt hela vägen in i själen.

Utifrån det resonemanget kändes det plötsligt enkelt – samtidigt som det kändes läskigt och skitjobbbigt – mitt företag, i den form som det var då, är inte min tårta. Alltså spelar det ingen roll att alla andra säger: gasa på, bli större, anställ personal. Jag kände att jag behövde något nytt. Och att jag vill leta efter min tårta.

Sen dess har vägen varit lite kringelikrokig. Men nu är jag här. Och ser med spänning fram emot vad framtiden har att erbjuda.

Mer tårta till folket
//M

Vill man köpa två-manna-tårta bör man genast bege sig till Thoras Tårtor på Söder i Stockholm. Jag har själv bara varit där en gång ännu. Men jag är In Love. Med konceptet, tårtorna och coola Thora.

 

Din plats på jorden.

Den senaste veckan har det varit (för) mycket. Därför får ni någon annans kloka ord:

“Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden.
Därför ser jag det ännu tydligare nu:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säg nej. Våga säg ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.”

“Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv.
För du kan mer än du tror.
Glöm aldrig det.
Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen!
Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst.
Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.”

– Kristian Gidlund

Kristian Gidlund är, som de flesta av er troligen vet, mannen bakom I Kroppen Min. En blogg som också hann bli en bok innan han gick bort i cancer, 29 år gammal. Han fick ett kort liv, men det berörde många. Har ni inte läst saker av honom innan uppmuntrar jag er verkligen att göra det.

Vi hörs nästa vecka.

//M

De fantastiska bilderna är tagna av Malin Sydné
(Som jag numera känner, hur ballt är inte det! 😀 )

 

Att stiga upp klockan fem.

Det kan tyckas vara galenskap. Men vinsten med att gå upp 05.00 är bland annat att man hinner vara ute på promenad, äta frukost i lugn och ro, dricka kaffe och se på 1,5h dokumentär innan klockan slagit åtta! Vilket är förvånansvärt tillfredställande.

Det är även något i luften ute runt klockan fem. Jag vet inte vad det är, men det är någon sorts magi. Som inte är alls den samma runt klockan sex. Så det gäller att ta sig ut direkt när man stigit upp om man inte ska missa det.

Och jag vet att det för de allra flesta låter bisarrt att frivilligt stiga upp klockan fem på morgonen, tro mig, hade någon frågat mig för ett par år sedan hade jag hållit med. Jag har hela mitt liv definierat mig som inte en morgonmänniska. Men jag har fått lova att omvärdera. Jag ska inte säga att jag går upp så tidigt oftast eller att det alltid går lätt. Men jag skulle säga att det är när jag går upp så tidigt som jag mår som bäst. Oavsett om jag ska jobba eller inte den dagen. Att vara på kontoret 6.50, utan att ha stressat det minsta, det är lyx (allt går så enormt mycket fortare när man får jobba ostört). Att ha hunnit med nästan allt som behöver göras för hela arbetsdagen 10.30 det är också lyx. Att vara vaken när resten av världen sover gör en glad och oerhört effektiv.

Det gör också att man hinner sådant man vill hinna. Man hinner meditera. Man hinner träna. Man hinner skriva dagbok. Man hinner få tid för sig själv. Sådant som man faktiskt inte hinner om man i stället tänker göra det på kvällen. Det är frustrerande men också en möjlighet. Jag tycker det är frustrerande utifrån att jag själv egentligen är mer kreativ på kvällen. Då har min hjärna vaknat till liv och jag har i perioder mer än gärna suttit och jobbat till 00.30. Då skriver jag hemsidor som bäst. Bygger i WordPress eller hittar inspiration. Men sparar man allt jobb till dess blir man både mindre effektiv och man tenderar att göra det flera dagar senare än man tänkt. Har man tränat på morgonen kan man alltid gå och spontant dricka öl efter jobbet. Utan att kompromissa. Precis som man inte behöver slentrian-köpa mat om man planerar och har lite matlådor i frysen.

Men är det lätt? Nej, långt ifrån alltid.

Men det är värt att fundera på saken. Tid är det som nästan alla gnäller över att de har för lite av. Trots att tid egentligen är det enda säkra du har. Så länge du lever kan du vara helt säker på att du har precis lika mycket tid den här dagen som du hade igår. Du har dessutom mer fritid än mänskligheten någonsin haft. Alltså är det egentligen inte din tid det är fel på. Utan dina prioriteringar.

Så. Skulle det göra stor skillnad i ditt liv att ‘få mer tid’, då skulle jag säga såhär

1. Sluta titta på TV (i alla fall för en period)
2. Gå upp klockan 5 alla vardagar

Det här kommer förändra ditt liv dramatiskt till det bättre!

//M