Att investera i sig själv är det bästa unnet.

Alltså jag är så himla PEPP! I morgon ska jag nämligen på The Influencer Convent, en heldagskonferens om influencer marketing och personal branding. Bokad och beställd bara sådär!

Vanligen är jag en person som gärna tänker igenom saker sjuttioelva gånger innan jag får tummen ur. Jag är super-velig och rädd för att välja fel. Vågar lite för sällan ta ut segern i förskott och håller mig lite för gärna till beprövade koncept. Ja, ni fattar, ’härlig och spontan’ är alltså inte en fras jag kan använda för att beskriva mig själv i en profiltext…

Å andra sidan är mitt mest spontana beslut hittills i livet att starta bolag, vilket gjordes helgen innan jag flyttade till Stockholm (för nu tre år sen) två dagar senare var jag igång och hemsida började byggas samtidigt som kunder togs emot i köket. Jag fattar i ärlighetens namn fortfarande inte riktigt att det hände!

Men nu har mina senaste veckor har verkligen gått i mer av en nu-kör-vi-anda. Så när jag fick tips om den här konferensen igår gjorde jag faktiskt slag i saken och hade köpt mig en biljett 30 minuter senare. Det har, med tanke på priset, aldrig hänt förr! Snarare är det ett beslut jag helst skulle överlagt i en vecka. Eller helt enkelt bara struntat i, eftersom jag behövde bestämma mig snabbt. 

Men är det några pengar man inte ska ha dåligt samvete över att spendera, så är det utbildningspengar tycker jag! Det är något alla borde unna sig! För det är helt fantastiskt att lyssna på inspirerande människor som vet vad de snackar om. Oavsett om det gäller krishantering eller social media eller hur man lever lyckligt.

Lite nervositet inför morgondagen är dock att jag måste spendera dagen med ett hundratal (?) okända människor från 9-19. För mingel är inte min grej. Men att det faktiskt är live och inte en digital utbildning (där man inte ens behöver klä på sig för att delta) är också det jag ser fram emot. För det kommer vara bra folk där, tänker jag. Precis som det var det hos MIND igår (jag ska förresten ansöka om att bli volontär där, så får vi se om de anser mig vara lämplig). Ägnar man sig åt sådant som ligger en varmt om hjärtat, finns det ju andra där, som har samma saker nära hjärtat. DET känns jättekul!

//M

Självmord – en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

På en föreläsning jag besökte för ett år sen eller så påstod föreläsaren att om du bor i Stockholm och har ett jobb tillhör du världens två rikaste procent. Nu har jag visserligen inte haft ett jobb som alltid betalar ut samma summa varje månad den 25:e, men tror att jag rimligtvis ändå tillhör den ytterst priviligerade delen av jordens befolkning.

Vilket är något jag helst inte tänker allt för mycket på, för det gör mig snabbt utom mig av förtvivlan och lätt livskrisig (Hur kommer det sig att jag får vara rik när andra svälter? Hur ska jag kunna motivera att inte skänka nästan allt jag äger till välgörenhet? Hur kan jag gå runt och må dåligt över sådana småsaker när folk dör och blir våldtagna och behöver kriga?!)  Och att jag bryter ihop tror jag världen tjänar noll på. Jag kommer kunna göra mer nytta och gott för mänskligheten om jag själv är vid mina sinnes fulla bruk.

Däremot har jag på senare haft en starkt återkommande känsla av att jag i alla fall borde och vill göra något.

Jag har funderat på läxhjälp, soppkök, flyktingboende, språkfika m.m Men inte riktigt hittat något som känts bra. Men så kom jag att tänka på en gammal tunnelbane-reklam från MIND, det vill säga organisationen som bemannar självmordslinjen, och kände att det var rätt (ni tror väl att jag är sinnessjuk nu, men så är inte fallet) fastän jag inte är alls säker på att jag kommer klara det.

När jag tänker efter tror jag att självmord alltid varit ett ämne som, intresserat är ju fel ord, men som väckt något i mig. Kanske för att det är mig så främmande, att jag inte alls kan identifiera mig i känslan att inte vilja leva (jag skulle helst vilja bli minst 150år) och att det är ett område där en insats verkligen kan rädda liv.

Första gången jag hörde talas om självmord tror jag var när jag gick på lekis. Då var det en på “bygden” som tillslut inte orkade leva utan sin fru (som gått bort i cancer) längre. Så han sköt sig, hemma på altanen och hittades av ena sonen 12 år gammal. Då var jag arg kommer jag ihåg. Hur kan man vara så självisk och göra så mot sina barn?!  Den känslan finns fortfarande kvar, men nu vet jag också mer om sjukdomen som gör att man kan handla såhär. Jag har tack och lov inte någon vän som tagit sitt liv, men ett flertal har däremot haft djupa depressioner. Och det är inte att leka med. Jag skulle inte gå så långt som att säga att alla de här personerna varit självmordsbenägna – men de har heller inte velat leva stundtals. Det är fruktansvärt läskigt som närstående. Men då är det viktigt att fånga upp tror jag, så de inte känner sig ensamma.

Ikväll ska jag därför på ett info-möte hos MIND, för att få veta mer om vad det egentligen innebär att bemanna självmordslinjen. Det känns superläskigt. Och jag är inte det minsta säker på om mitt psyke kommer klara att ta den här typen av samtal. Men jag ska gör att ett försök, för hjälper det bara en endaste så är det ju värt!

Någon annan som volontärar? Vad gör ni i så fall och varför?

//M

Om att vara rädd jämt – men modig oftare.

Herrejävlarns va rädd jag var igår när inlägget publicerades på Facebook! Tanken var ju inte alls att dela med mig av det här projektet förrän det “blivit något”. Men är SÅ glad och stolt över att jag gjorde det, för inget (typ) blir lättare av att man går och väntar på bättre tider. Det perfekta ögonblicket kommer inte dyka upp. Det är nu.

Jag väntar alldeles för ofta på perfekt tajming. Visst finns det en sådan ibland. Men de som skiter i att vänta på den, och bara kör, får ofta minst dubbelt så mycket gjort och gruvar sig säkert dubbelt så lite. Så jag försöker anamma den agerande livsstilen!

Det som förvånade mig mest med gårdagens mod, var upptäckten (som känns jobbig att erkänna) att den största skräcken inte var att bli sågad, utan att bli ignorerad. Att ingen, jag menar INGEN skulle reagera. Noll likes. Noll kommentarer. Därför blev jag själa-glad över hur fint inlägget mottogs och att det var så många som var pepp! Tack! Så vill aboslut uppmana er att bara sätta igång med det ni vill och göra det fastän ni är skiträdda. Fastän ert projekt inte är klart att visa för världen. Det kommer bli bra! Och ni kommer känna er coola som vågar.

För vad vore livet utan mod?

Jag och min fina vän I har numera ett ständigt pågående mantra om att vi måste vara modiga – helst hela tiden. För livet är för kort. Så vi försöker resonera såhär: det enda man har att förlora är sin värdighet. Och den kan man faktiskt ganska enkelt skrapa upp från marken om det skiter sig. Egot får sig en törn, men det mår det nog i ärlighetens namn mest bra av!

Så vi försöker praktisera detta oavsett om det gäller att ragga på killar, börja på balett, anmäla sig till kurser, prata inför folk, starta nya projekt eller lära känna nya människor. Det enda du har att förlora är din värdighet. Och den styr man ju över helt själv, så när man vill sluta känna sig bortgjord så gör man det!

Och VAD spännande livet blir när man väl vågar! Jag har vågat erkänna att jag vill förändra min jobbsituation, jag har börjat kompis-dejta, jag har vågat öppna upp mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare, jag har gett konstiga ideér en chans, jag har vågat berätta om mina innersta drömmar. Och på det hela taget känner jag mig mer levande än någonsin.

Ibland är det så läskigt att man vill krypa ur sin egen kropp. Men efteråt är det alltid värt. Men skaffa en parhäst, det är mitt bästa tips, för när någon annan hetsar en att vara modig och backar en till 100% då vågar man vara mycket mer modig. Det är så lätta att övertala sig själv att fega ur. Mycket svårare att motivera för en vän. Så skaffa någon att äventyra värdigheten med. Våga öppna upp er för dem ni tycker om och vara sårbara och stöttiga. Livet blir så mycket bättre då!

//M

 

Det svåraste är att våga i början.

Nu har jag varit hemma hos mina föräldrar tillsammans med min fina vän M i fem dagar, och något hände under de här fem dagarna. Vi blev sugna på livet igen på något sätt. Vi mötte havet i Varberg en torsdagskväll och kände att livet måste vara mer än nio till fem.

Min ständigt återkommande känsla i livet är att jag vill skriva. Så nu tänkte jag helt enkelt bara börja. Jag vet inte vad det här kommer bli, jag vet inte hur ofta jag kommer skriva eller hur länge. Men vill man något måste man börja någon gång. Eller som Therese Lindgren sa i en podd igår, alla kan bli stora i social media, men man blir det inte av att sitta hemma och önska att det ska ske. Inte heller får man ett liv som kretsar runt att skriva, om man inte delar det man skriver med någon.

F a s t  det är skitläskigt att göra.

Min förhoppning är att det här ska bli ett långvarigt projekt, där jag genom att dela med mig av mina drömmar, mål, rädslor och äventyr kan inspirera andra att våga leva den typ liv som de helst vill. I stället för att bara göra som man “måste”.

Är det något jag kan tipsa om, om man behöver inspiration i sitt liv, så är det att åka ut i skogen med en vän och leva livet utan krav och måsten i en vecka eller så. Sällan har jag gjort så lite och ändå fått SÅ mycket nya idéer och livslust. Här är några av huvudpunkterna över vad jag vill just nu:

  1. Jag vill en inspirerande bloggare + Instagramer (jätteläskigt att erkänna, men nu kör vi!)
  2. Jag vill designa träningskläder
  3. Jag vill designa egna smycken
  4. Jag vill lära mig att åka longboard (Min vän köpte en i helgen och det var överraskande roligt (jag är en riktig fegis och tycker egentligen sånt verkar farligt och svårt – tycker inte om att slå mig, haha!))
  5. Äga hus. Detta är prio! Efter helgen i skogen hemma hos mamma & pappa måste detta ske snart känner jag. Kanske i sommar-stugeform först (jag är ju tyvärr inte gjord av pengar), men inom ett par år vill jag verkligen äga ett litet torp som jag kan renovera, vara i och leva livet. Dricka kaffe på glasverandan.
  6. Bil. Jag vill bli så rik att jag kan motivera kostnaden att ha en liten bil, fast jag bor i utkanten av Stockholm. Det skulle vara att köpa sig frihet.

Meningen med livet?

Nu gäller det bara att omvandla detta till någon typ av handlingsplan.
Vi hörs snart igen!

// M