Vem springer ett ultra-marathon?

Galningar tänkte jag. Till så sent som för en vecka sedan. Jag menar, allvarligt talat vem utsätter sig frivilligt för att springa ett lopp på någonstans mellan 80-160 kilometer?!

Sen läste jag “Born to run: Jakten på löpningens själ” av Christopher McDougall‎

Och nu får jag nog faktiskt säga att jag nästan över väger saken! Ja eller alltså jag övervägen inte i min vildaste fantasi att springa ett fyrdubbelt marathon, men det här med att springa långa sträckor känns plötsligt inte så främmande. Jag har alltid varit seg, får inte till någon bra tid per kilometer, men har däremot inget större problem att sega mig igenom en mil utan att behöva gå. Men jag har heller aldrig sprungit mer än så, för att jag inte haft anledning. Och nu känner jag plötsligt, kanske har jag det?

Jag har alltid tänkt på löpning som något ganska slitsamt för kroppen och som något man kanske inte ska hålla på överdrivet mycket med. Träning över huvudtaget ska ske i måtta. Gärna ett antal gånger i veckan, men att träna varje dag det har jag faktiskt tänkt är ohälsosamt tills för ganska nyligen.

Och antagligen har jag inte kunnat ha mer fel. I alla fall inte om man ska tro all forskning som boken Hjärnstark bygger på, som visar att vi verkligen borde träna varje dag för både hjärnan och kroppens skull. Om inte annat för att inte bli deprimerade, då motion är bevisat effektivare än anti-depp medicin när man gjort blindtest. Vad jag förstod har ingen hittills testad anti-depp medicin lyckats klara sig bättre än placebo i ett blindtest, vilket ju känns lite trist med tanke på hur många som behöver medicinen.

Hur som helst. Kroppen behöver röra på sig. Och när man plötsligt läser om en lärare som kommer på att hon kan springa till jobbet för att vara pigga i huvudet, och sen kommer på att varför inte springa hem också? Och om man nu då plötsligt springer 3 mil om dagen, då borde man ju kunna göra det i ett svep på helgen? Det hela slutade med att denna kvinna en lördag sprang sammanlagt närmare nio mil, utspritt över dagen, mellan andra aktiviteter så som frukost och lagning av köksavloppet. Bara för att hon tyckte det var så roligt att springa.

Samma sak berättades av ett helt gäng andra människor. De bara sprang och sprang, för att de tyckte så genuint mycket om det. Lite galna var de såklart (ett ultralopp sprangs till exempel i en dalgång i en öken, där luften blev 96 grader varm. Flera löpare hade förberett sig genom att springa i en bastu innan loppet…) men de bästa var också alltid glada, givmilda och hade en speciell syn på livet. Oavsett vilken del av världen de börjat springa i.

När en teori i boken också framlades om att det faktiskt är så att vi är skapade för att springa. Att det liksom finns bevis i hur våra kroppar är konstruerade, över att vi alla från början var ett springande folk, då började allt kännas väldigt rätt för mig. Det är alltså inte vansinne att folk vill springa marathon, utan det är ungefär den sträckan vi förr behövde springa för att trötta ut en antilop. Det är säkert! Vi skaffade kött genom att jaga det under så lång tid att det blev utmattat och kollapsade! Så otroligt intressant fakta tycker nörden inom mig. Det betyder också att en människa till exempel kan slå en häst i ett längre lopp. Det låter helt omöjligt i mina öron, men i flera 90 kilometerslopp har människor faktiskt besegrat hästar.

Så sjukt coolt!

Så nu är det väl upp till bevis antar jag. Att se hur många mil det eventuellt finns i den här kroppen.  Snabbt kommer det inte gå, men långt blir det förhoppningsvis 😀

//Malin

Lite galenskap och en stor portion lycka.

Det är så mycket spännande som händer och så mycket som är oklart! En sak är i alla fall helt klar, att jag och F ska göra en svensk klassiker nästa år!!

skidor

Woman-style alltså. Avskyr lite att det heter tjejklassikern (varför inte kvinnoklassikern i alla fall?). Låter tjejklassikern inte lite som att “springa som en tjej” (så bra reklamfilm för övrigt!) det vill säga att det inte riktigt räknas.

Men nog satan kommer det räknas! För här ska cyklas, simmas, springas och åkas skidor som aldrig förr. I ärlighetens namn hade jag aldrig åkt längdskidor innan jag anmälde mig! (Om man inte räknar träplankorna som man hade vanliga skor i och som spändes fast med en gummifjäder runt hela foten när man var barn) Och det längsta jag hade cyklat va nog typ två mil. Men jag är så himla taggad och känner mig så lycklig över att F va så pepp till den här idén. För annars hade jag aldrig, aldrig, aldrig spenderat hela min påskhelg på skidor, under klarblå himmel med personlig coach och hemma-afterski. Mycket lycklig över att J:s pappa lät mig hållas, följde med ut varje dag och snällt vallade skidorna åt mig!

I övrigt är livet desto mer oklart. Något jag för det mesta känner är härligt, men då och då får lite panik på. Det allra viktigaste är klart. Nämligen att jag ska ägna mig åt mitt livs stora dröm på halvtid till hösten. Jag ska börja plugga igen kommer förhoppningsvis ganska snart släppa en bok. Så mycket lycka. Samtidigt som jag bara genom att skriva om det blir så skraj att hela jag krullar ihop mig och helst vill försvinn in under en matta.

Men nu ska jag göra det. Det som på något sätt alltid varit så självklart och alltid så otänkbart. “För vem blir författare. Det är ju inget man bara blir”  Men nu är det alltså just det jag ska försöka bli. Sen hur det går, det kan man förstås inte veta. Och hur det blir med den andra halvan av min tid till hösten, det kommer troligen vara oklart fram till midsommar i alla fall. Eftersom det är då jag får besked från nuvarande jobbet hur det blir.

Lite spännande ändå. Att det kan bli vad som helst. Kanske får vi fnatt och bestämmer oss för att flytta till San Fransisco, bila genom USA eller utforska Italien. Skriva kan man ju göra överallt och J jobbar ju från sin dator. Så vem vet vad som händer?

//Malin

Den bästa av söndagar.

Det här med semester är ju helt fantastiskt. Men det har också sina fördelar när den tar slut, ja alltså för det mesta känns det ju bara som att man skulle vilja att den varade längre och längre. Men det fina med att semestern tar slut, det är att man får lite struktur på livet. Och det gillar jag. Men framförallt betyder det att alla vänner kommer tillbaka till Stockholm igen. Och det gör mitt liv väldigt mycket mer värdefullt.

Har i veckan i stort sett hunnit träffa alla jag tycker om, vilket känns superlyxigt! Och extra lyxigt var dagens kompishäng. Bästa I har fyllt 30 och vi bestämde oss för att fira henne genom att bjuda henne på Afternoon Tea på Grand Hotell. Har varit där en gång innan (då med en annan bästa vän!) men hade helt klart glömt hur fantastiskt gott det var. Snittar, scones och mini-desserter serverade på trevåningsfat. Rena drömmen för öga och gom. GÅ DIT säger jag! Det är värt! Jag menar, när  till och med toaletten är en upplevelse, då kan man inte vara ledsen.

I övrigt har även denna vecka handlat om att ta vara på tiden efter jobbet, vilket gjort att jag knappt märkt att jag börjat jobba. Faktiskt! Slutar redan tre de flesta dagarna (I LOVE sommartid!!) och då har man liksom glömt vid klockan åtta på kvällen att man varit på jobbet tidigare på dagen. Dessutom börjar fler komma tillbaka till kontoret, så det har varit riktigt fullt upp under veckan, mycket kul!

Men, det jag framförallt känner mig nöjd med är att jag tagit mig an en utmaning, för att komma närmre ett mål som jag har. Jag har nämligen bestämt mig för att skriva minst 500 ord/dag under hela augusti. För att inte frestas att falla för minsta motståndets lag, det vill säga att bara göra det som i stunden känns enkelt och därmed på sikt aldrig komma närmre det som egentligen är viktigt. Skrivande är något som förgyller mitt liv, men det hamnar lätt på sista prio. Så nu skrivs det (inte så mycket här, eftersom jag inte hinner skriva hur mycket som helst per dag) varje dag. Det känns peppigt och bra! Jag gör något för mig, som jag vill. Det ska bli spännande att se vad det slutar i när månaden är slut.

Har ni något, som ni borde ägna tid åt, men som inte blir av? Fundera och kör en utmaning från första september! Det tycker jag, det kommer göra er glada!

Kärlek och friidrottskramar
(så kan det gå när en ger sig i lag med en sportintresserad…)
//Malin

Att stiga upp klockan fem.

Det kan tyckas vara galenskap. Men vinsten med att gå upp 05.00 är bland annat att man hinner vara ute på promenad, äta frukost i lugn och ro, dricka kaffe och se på 1,5h dokumentär innan klockan slagit åtta! Vilket är förvånansvärt tillfredställande.

Det är även något i luften ute runt klockan fem. Jag vet inte vad det är, men det är någon sorts magi. Som inte är alls den samma runt klockan sex. Så det gäller att ta sig ut direkt när man stigit upp om man inte ska missa det.

Och jag vet att det för de allra flesta låter bisarrt att frivilligt stiga upp klockan fem på morgonen, tro mig, hade någon frågat mig för ett par år sedan hade jag hållit med. Jag har hela mitt liv definierat mig som inte en morgonmänniska. Men jag har fått lova att omvärdera. Jag ska inte säga att jag går upp så tidigt oftast eller att det alltid går lätt. Men jag skulle säga att det är när jag går upp så tidigt som jag mår som bäst. Oavsett om jag ska jobba eller inte den dagen. Att vara på kontoret 6.50, utan att ha stressat det minsta, det är lyx (allt går så enormt mycket fortare när man får jobba ostört). Att ha hunnit med nästan allt som behöver göras för hela arbetsdagen 10.30 det är också lyx. Att vara vaken när resten av världen sover gör en glad och oerhört effektiv.

Det gör också att man hinner sådant man vill hinna. Man hinner meditera. Man hinner träna. Man hinner skriva dagbok. Man hinner få tid för sig själv. Sådant som man faktiskt inte hinner om man i stället tänker göra det på kvällen. Det är frustrerande men också en möjlighet. Jag tycker det är frustrerande utifrån att jag själv egentligen är mer kreativ på kvällen. Då har min hjärna vaknat till liv och jag har i perioder mer än gärna suttit och jobbat till 00.30. Då skriver jag hemsidor som bäst. Bygger i WordPress eller hittar inspiration. Men sparar man allt jobb till dess blir man både mindre effektiv och man tenderar att göra det flera dagar senare än man tänkt. Har man tränat på morgonen kan man alltid gå och spontant dricka öl efter jobbet. Utan att kompromissa. Precis som man inte behöver slentrian-köpa mat om man planerar och har lite matlådor i frysen.

Men är det lätt? Nej, långt ifrån alltid.

Men det är värt att fundera på saken. Tid är det som nästan alla gnäller över att de har för lite av. Trots att tid egentligen är det enda säkra du har. Så länge du lever kan du vara helt säker på att du har precis lika mycket tid den här dagen som du hade igår. Du har dessutom mer fritid än mänskligheten någonsin haft. Alltså är det egentligen inte din tid det är fel på. Utan dina prioriteringar.

Så. Skulle det göra stor skillnad i ditt liv att ‘få mer tid’, då skulle jag säga såhär

1. Sluta titta på TV (i alla fall för en period)
2. Gå upp klockan 5 alla vardagar

Det här kommer förändra ditt liv dramatiskt till det bättre!

//M