Lite galenskap och en stor portion lycka.

Det är så mycket spännande som händer och så mycket som är oklart! En sak är i alla fall helt klar, att jag och F ska göra en svensk klassiker nästa år!!

skidor

Woman-style alltså. Avskyr lite att det heter tjejklassikern (varför inte kvinnoklassikern i alla fall?). Låter tjejklassikern inte lite som att “springa som en tjej” (så bra reklamfilm för övrigt!) det vill säga att det inte riktigt räknas.

Men nog satan kommer det räknas! För här ska cyklas, simmas, springas och åkas skidor som aldrig förr. I ärlighetens namn hade jag aldrig åkt längdskidor innan jag anmälde mig! (Om man inte räknar träplankorna som man hade vanliga skor i och som spändes fast med en gummifjäder runt hela foten när man var barn) Och det längsta jag hade cyklat va nog typ två mil. Men jag är så himla taggad och känner mig så lycklig över att F va så pepp till den här idén. För annars hade jag aldrig, aldrig, aldrig spenderat hela min påskhelg på skidor, under klarblå himmel med personlig coach och hemma-afterski. Mycket lycklig över att J:s pappa lät mig hållas, följde med ut varje dag och snällt vallade skidorna åt mig!

I övrigt är livet desto mer oklart. Något jag för det mesta känner är härligt, men då och då får lite panik på. Det allra viktigaste är klart. Nämligen att jag ska ägna mig åt mitt livs stora dröm på halvtid till hösten. Jag ska börja plugga igen kommer förhoppningsvis ganska snart släppa en bok. Så mycket lycka. Samtidigt som jag bara genom att skriva om det blir så skraj att hela jag krullar ihop mig och helst vill försvinn in under en matta.

Men nu ska jag göra det. Det som på något sätt alltid varit så självklart och alltid så otänkbart. “För vem blir författare. Det är ju inget man bara blir”  Men nu är det alltså just det jag ska försöka bli. Sen hur det går, det kan man förstås inte veta. Och hur det blir med den andra halvan av min tid till hösten, det kommer troligen vara oklart fram till midsommar i alla fall. Eftersom det är då jag får besked från nuvarande jobbet hur det blir.

Lite spännande ändå. Att det kan bli vad som helst. Kanske får vi fnatt och bestämmer oss för att flytta till San Fransisco, bila genom USA eller utforska Italien. Skriva kan man ju göra överallt och J jobbar ju från sin dator. Så vem vet vad som händer?

//Malin

Det här med magi.

Jag undrar vad det är som är så helande med vatten?

Jonna Jinton skrev en väldigt intressant text om det här i ett blogginlägg häromdagen, och jag kände mig så himla träffad. Det är verkligen något särskilt med vatten. Jag upplever mig på något sätt vara del av något större när jag badar i en sjö. Och att dyka ner under den tysta vattenytan sköljer på något sätt effektivt bort spänningar och stress. Det är som att varje gång huvudet kommer upp över vattenytan igen, är man lite pånyttfödd. Börjar på ett nytt blad.

Någon mer som känner igen sig?

Jag har i perioder haft ett sådant oerhörd längtan vatten. När jag bodde på källarplan i Solna kändes det som att kroppen fysiskt längtade efter vatten. Att jag behövde komma ut i riktig natur, borra ner fötterna i jorden och känna att jag var en levande varelse bland alla andra väsen i skogen. Jag ville vara Ronja på något sätt. Flytta ut med Birk i skogen och bara vara.

När jag flyttade hit till huset, och efter kontraktsskrivningen insåg att jag bor fem minuters promenad från öppet vatten, som både är fantastiskt vackert att titta på från klipphällarna och som går bada i, var glädjen enorm. Det var som att min själ slog sig till ro. Jag kommer tyvärr inte iväg och badar varje dag solen är ute (eller det är varmt men regnigt för all del) men jag försöker. Tyvärr lyckas jag aldrig hitta en partner som tycket om att bada. De flesta har mer eller mindre ogillat det och kära J, han avskyr det. Så till den milda grad att han inte ens i ett sådant här “nykär stadie” offrar sig och låtsas vilja göra det bara för att det är viktigt för mig. Även om han för all del är gullig och följer med ner till vattnet och tittar på, om jag gärna vill ha sällskap <3

Men jag försöker göra det så ofta det går. Framförallt när jag varit ute och sprungit, för då är det inte lika känsligt att vattnet är kall. Jag tror faktiskt att jag badade en gång i oktober förra året efter en runda, men då var det mest på pin kiv. Och det hade varit en väldigt varm dag. På det stora hela är jag nämligen lite av en badkruka (ja, faktiskt! Men jag anstränger mig för att vara det mindre och mindre), och jag badar därmed inte om det är oresonabelt kallt i vattnet (som min ömma moder till exempel, som på semestern badade (också efter löpning för all del) när det var 12 grader i havet!! Det är bara vansinne.) men jag försöker pressa mig. Just för att det är en så magisk upplevelse.

Så det jag längtar efter nu, det är att det hur som så småningom köps, ligger alldeles vid vattnet. Dit man kan gå i bara morgonrock och bada naken på morgonen innan man börjar jobba, eller på kvällen för att skölja bort dagens stress.

Jag tror vi alla skulle må bra av att aktivt skapa mer magi i livet, oavsett vad det är.

Vad är magi för dig?
//M

Om att leka.

Att leka är att leva. Eller leken är tydligen lika viktig som vilan, har jag precis lärt mig! Människor som lever helhjärtat (term som används av Brené Brown om människor som verkar ha funnit lyckan i livet) de leker.

Och vad menas då med att leka? Jo, att ägna sig åt den typen av aktiviteter som definieras av att de görs endast för att de är njutningsfulla – inte för att åstadkomma någonting alls. Det kan handla om att pyssla eller måla eller laga mat eller leka med barnen eller odla eller inreda. VAD man gör är inte det viktiga, utan hur och varför. För allt ovan kan också vara prestation. Om att man ska ha det vackraste hemmet eller finaste trädgården eller bästa fotoalbumen. Då är det inte lek – då jagar man perfektion. Lek är det när det när själva utförandet är det viktiga, inte resultatet.

Att lek är typ lika viktigt som att få sova, för att må bra, är lite dåliga nyheter för mig. För jag gör typ ingenting bara för att det är roligt. Jag har inga hobbys. Eller alltså jag tycker massa saker är intressanta, men jag gör sällan saker bara för att det är roligt eller njutningsfullt. Jag läser mycket böcker för att det är härligt, men det tror jag inte riktigt räknas…? Jag har alltid varit lite smått avundsjuk på alla dem som spelar golf, är ute och seglar, målar tavlor, scrapbookar, spelar instrument, sjunget, skriver musik eller lär sig att måla naglar. Jag vill också ha en hobby att förlora mig i!

Det på något sätt komiska i det här är att jag funderat över det här med lek en hel del i mitt liv – därav knöt det an något i mig att Brené valde just ordet lek, i stället för exempelvis kreativitet eller skapande, som samlingsbegrepp för den här delen av livet – för jag har typ aldrig lekt. Eller det är så jag tänker på det när jag tittar tillbaka på min barndom. Jag har alltid varit kreativ – pysslig – men jag har nog faktiskt lekt väldigt lite (jag kom för ett par år sedan fram till att jag tror det är därför jag inte är helt förtjust i barn, jag vet liksom inte vad de förväntar sig att jag ska göra när de vill leka, haha!). Allt pyssel, det skulle liksom göras bra redan från början. När jag pärlade ville jag alltid pärla färgkodat, när jag lärde mig sticka gjordes det i jämna rader. När jag skulle rita övade jag om och om igen på att bli bra på att rita hästar… allt skulle vara symmetriskt och korrekt redan från början!

Det känns väl som en god idé att i alla fall hinna leka lite innan man fyller 30? Så det är nog hög till att börja släppa loss lite och vara mindre korrekt. Får lite magknip av att tänka på det, haha! Men det vore roligt att i alla fall ägna mig något mer åt att måla fritt och konstruera något nyskapande. Blir det skitfult går det ju utmärkt att slänga det när det är klart!

Ett område där jag nog alltid varit kreativ och fri är nog skrivande dock. Jag har skrivit så länge jag kan minnas och där behöver inget bli korrekt och jag känner mig sällan hämmad. Och när jag skriver försvinner tiden. Jag upplever det berömda flowet. Så jag borde nog helt enkelt unna mig att skriva mer. Avsätta tid för det som kanske är min hobby trots allt? För det är helt klart en av mina favoritsysselsättningar.

Hur mycket leker ni? Och hur?

//M

Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen.

Livet har inte varit helt snällt med mig de senaste månaderna. Eller så här i efterhand ser man ju klart och tydligt hur ens mörka stunder är de som är med och skapar ljuset. Men just när man är där, är det så att säga inte superfestligt… Gissar att det är fler som kan hålla med om det?

Just precis nu mår jag dock oförskämt bra. Och njuter av nästan varje minut.
(Det är väldigt stor skillnad mot att räkna varje minut…!)

Det är semester. Jag är KÄR. Jag har just spenderat en vecka tillsammans med fina J (och han har inte behövt jobba en enda gång, hurra!) och min familj i sommarstugan i Halmstad och ska snart få två semesterdagar i Köpenhamn. Men först ett bröllop! Efter det ska jag få se Sundsvall för första gången i mitt liv. Och träffa en ny familj! 😀

Och bisarrt nog har jag betalt för att göra allt det här! Betald semester är ju inget de flesta höjer på ögonbrynen åt. Men för mig känns det helt galet. Pratade om detta med I för någon vecka sedan, som sa att hon ringt hem till sin mamma typ förra året för att kungöra att: “bara så du vet, ska jag vara ledig i fyra veckor, och få betalt för det!” Varpå hennes mamma svara är typ: “Eh… Jaaa…? Var det något annat du ville?”.

Jag förstår att semester är något de flesta förväntar sig att få på sommaren. Men jag är helt på I:s spår. Betald semester är en konstig lyx, som man typ skaffar sig och när man väl har den borde det rimliga vara att berätta för alla om den. Typ som man var tvungen att upplysa alla om hur bra man var på att växla, när man övningskörde, och ens föräldrar mest inte förstod någonting. Det var ju ett helt vanligt växelbyte. Det är ju en helt vanlig semester.

Men jag njuter. Njuter av att livet är snällt. Att ha någon att pussa på. En fin familj att åka hem till. Böcker att läsa. Väder att vara i (solen är ju typ inte framme, men det kan man ju inte hålla på å hänga upp sig på), nya människor att träffa och städer och platser att upptäcka.

Just för till fället jagar jag inte mot något. Jag trivs med att vara här och nu. Utan plan och framtidsmål. Jag jobbar på att må bra och njuta av det fina i livet. Det är gott nog för nu.

Hoppas ni andra har det fint med!

Puss & Kram
// Malin

 

Om att hitta sin tårta.

I morgon smäller det.

Jag börjar på nytt jobb! Wiiiii! Vilket i och för sig  just för tillfället känns ganska döds-läskigt. Eller det flaxar i alla fall omkring en del oroliga typer i magen. Men bortsett från det ser jag fram emot det här SÅ himla mycket. Omställningen från eget företag kommer säkerligen kännas. Men den är så välkommen.

För det var faktiskt ganska länge sen jag tyckte det var riktigt roligt att jobba nu. Jag har älskat att driva eget. Men för tillfället är jag klar. Jag älskar att utbilda, föreläsa och att ha kundkonsultationer. Men jag gillar inte att sälja. Jag gillar inte att inte veta hur stor kundbeläggningen kommer vara mer än någon månad framåt. Jag gillar inte att äta lunch själv varje dag. Och jag gillar föramförallt inte att gå runt och ha dåligt samvete för att man inte hela tiden göra lite mer, försöker få lite fler kunder, slipar lite mer på pitchen, tar lite fler kontakter osv. Och är det något jag tog med mig från senaste stora projektet jag genomförde, så är det att om man skrattar med kollegorna så att man får ont i magen – då ser man fram emot att jobba varje dag.

Men ni vet hur det är. När man gjort något länge är det svårt att växla om. När omgivningen dessutom tycker att läget är guld och det bara är att köra på, blir det inte heller lättare. Och nej, det är nog inte logiskt att lägga bolaget på is nu, när jag hållit på i över tre år, bildat AB och  byggt kundkrets. Men i julas – när jag insåg att jag verkligen inte ville att ledigheten skulle ta slut och min mamma, som i 30 år skrivit läkarjournaler (dvs lyssnar på en människa som pratar om en annan sjuk människa och plinka ner det på ett papper (grovt förenklat)) GLADERLIGEN steg upp 5.30 en av klämdagarna när alla vi andra va hemma och gonade oss, och såg fram emot att få jobba en dag. Då kände jag att jag att det är jag som har problem. Och att något måste förändras.

Ett litet tag senare satt jag och pratade om jobb och livet med fina I hemma i min soffa och hon började då berätta om en tidigare kollega till henne som harvat runt på diverser jobb, drivit eget, slitit som fan med en massa olika uppdrag och jobbtitlar – för att så småningom blivit sjukt stressad och hon började då baka tårtor, för det var ett sätt för henne att koppla av. Och det visade sig att hon både tyckte om att baka tårtor och var bra på det. Så rätt var det var sa hon upp sig, betalade för en skitdyr cake-maker utbildning i USA och bara körde. Kom hem, starta tårtbutik och är nu superframgångsrik och gör tårtor till alla möjliga kändisar och lyxtillställningar. Till stor del genom alla kontakter och kunskap hon samlat på sig genom åren, på vägen fram till sitt tårtskapande. Och då myntades begreppet att hitta sin tårta. Det där man gladerligen skulle lägga 1000 timmar på att göra och som är rätt hela vägen in i själen.

Utifrån det resonemanget kändes det plötsligt enkelt – samtidigt som det kändes läskigt och skitjobbbigt – mitt företag, i den form som det var då, är inte min tårta. Alltså spelar det ingen roll att alla andra säger: gasa på, bli större, anställ personal. Jag kände att jag behövde något nytt. Och att jag vill leta efter min tårta.

Sen dess har vägen varit lite kringelikrokig. Men nu är jag här. Och ser med spänning fram emot vad framtiden har att erbjuda.

Mer tårta till folket
//M

Vill man köpa två-manna-tårta bör man genast bege sig till Thoras Tårtor på Söder i Stockholm. Jag har själv bara varit där en gång ännu. Men jag är In Love. Med konceptet, tårtorna och coola Thora.

 

Din plats på jorden.

Den senaste veckan har det varit (för) mycket. Därför får ni någon annans kloka ord:

“Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden.
Därför ser jag det ännu tydligare nu:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säg nej. Våga säg ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.”

“Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv.
För du kan mer än du tror.
Glöm aldrig det.
Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen!
Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst.
Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.”

– Kristian Gidlund

Kristian Gidlund är, som de flesta av er troligen vet, mannen bakom I Kroppen Min. En blogg som också hann bli en bok innan han gick bort i cancer, 29 år gammal. Han fick ett kort liv, men det berörde många. Har ni inte läst saker av honom innan uppmuntrar jag er verkligen att göra det.

Vi hörs nästa vecka.

//M

De fantastiska bilderna är tagna av Malin Sydné
(Som jag numera känner, hur ballt är inte det! 😀 )

 

Strö lite socker på mig så som bara du kan.

Det här med att unna sig, det är ett knepigt fenomen. Nedkokat till sin essens borde man väl kunna sammanfatta det ungefär såhär: unnande handlar om att när en mår lite dåligt, tycker en att en är värd något och väljer då att äta eller dricka något som får en att må ännu sämre (direkt eller på sikt). Helt vanvettigt alltså. När vi inte mår bra borde vi ju belöna oss med något bra, som får oss att må bättre. Men ändå gör vi precis tvärt om hela tiden. Och jag är minst lika god kålsupare som alla andra.

Efter påskhelgens frossande vaknade dock någon tanke till liv om att det här ju är helt orimligt. Min kropp förtjänar bättre än att trycka i sig lösgodis. Så nu finns det då en tanke om att här ska bli andra bullar. Men det är svårt! Och jag höll på att fallera redan dag 1… (!)

Ska dock under kvällen eller i morgon se om Sockerfilmen på SVT för att få lite ny motivation. Den är läskig! Och SÅ sevärd! Har ni inte sett den, kolla pronto! Jag kan ganska mycket om mat och socker och e-nr och gör aktiva beslut i alla fall fem dagar i veckan runt vad jag stoppar i mig. Så jag äter väldigt lite dolt socker, men man blir ytterst benägen att dra ner på lösgodiset (i alla fall temporärt – man är ju inte mer än människa) efter att ha sett den här dokumentären. Helst sjukt hur det påverkar ens humör och liv det där sockret!!

Man kan inte äta blåbär jämt. Ibland behöver man faktiskt en kaka eller tre. Men det är inte särskilt ofta. Jag äter socker alldeles för ofta för att jag är värd, för att det är tidsfördriv, mysigt eller bara blev så. Och det känns sannerligen inte klokt efter att ha sett den där filmen!

Ett socker jag vill ha mer av är dock det mänskliga! Har aldrig hört någon använda det så innan tidigare idag (men kom sen och tänka på Eva Dahlgrens Socker och insåg att jag ju varit i kontakt med begreppet), nämligen att man ger eller får socker av någon. I form av kärlek. Fina ord. Mys. Eller vad det nu kan vara. Pepp? Glädje? Ja, jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad det innebär. Men fint låter det tycker jag. Att strö lite socker omkring sig.

//M

Det måste bero på åldern.

Alltså jag har alltid varit en gammal själ tror jag. Jag lärde mig sticka när jag var fyra (alltså bra, i raka rader!) och har alltid tyckt om att läsa och vara i naturen…. osv. Men har nu börjat känna mig som en riktig tant! Och tycker det är lite njutningsfullt och lite krisigt.

Fick igår ett elefantöra-skott och är hellycklig. Blir glad av att mina växter får nya blad (snapade detta och fick typ mer respons än på något annat. Så jag verkar vara i gott sällskap i alla fall… haha!) och har idag fått ett sådant inredningssug att jag känner mig lätt olycklig. Jag vill äga. Skapa ett hem. Måla. Sätta upp fina tavlor på väggarna. Köpa dyra gardiner och vackra krukor. Jag konstaterade för länge sedan att jag ‘växt ur min garderob’ och jobbar på att förnya den, men börjar nu också känna att jag växt ur min inredning, den tillhör delvis ett tidigare liv, och nu är det dax för nytt. Mindre retro och mer elegans. Jag vill inte bara ärva och köpa second hand, utan lägga pengar på saker, för att jag kommer ha dem länge. För att jag ska bo länge.

Det som kan konstateras är att det är livsfarligt att scrolla instagramflödet ibland. För då kan man hitta sånt här som bilden nedan. I DIE så fint! Och så fantastiskt att få bygga ett kök (eller vilket rum som helst egentligen) precis så som man vill ha det! Det hade varit lycka för själen!

Köksinspiration

Det här fantastiska köket tillhör alltså fina Carolina, som är just jämt lika gammal som jag…(!)

Min fundering i det här är: händer det typ något i vårt DNA vid en viss ålder? Vill vi bygga bo då? Den biologiska klockan för kids har man ju, så att säga, hört talas om (här ringer det inte om folk är nyfikna). Men finns det även andra sådana? Jag har som sagt alltid tyckt om att vara i naturen och sådär, men för typ två år sen hände något (tror jag, eller det är väl det som är min fråga egentligen). Plötsligt fick jag typ cravings efter urskog. Att se stjärnorna. Att få elda. Jag och R bodde då i Solna (i kanske inte världens festligaste lägenhet även om den var väldigt fräsch) i det finaste området (svart i andra hand) och som från ingenstans kändes det som att jag inte stod ut om jag inte fick åka ut till skogen, lägga mig på marken och titta på stjärnorna. Jag längtade desperat efter att åka till sommarstugan och elda i öppna spisen.

Nu har dessa element lugnat sig, eftersom jag faktiskt kan elda varje dag, går ner till vattnet och njuta av lugnet och lägga mig på gräsmattan och titta på stjärnorna (vilket jag gjorde lite då och då förra sommaren – helt fantastiskt!). Nu har jag dock plötsligt fått ett intresse för växter. Att odla både dem som ser fina ut och sådant som går äta och precis som halva övriga Sverige tittar jag då och då på Mandelmans och drömmer mig bort…

Det känns lite läskigt (och trist) för det är ju inte världens mest händelserika liv som plötsligt börjat kännas intressant. Men också lite skönt, ibland. Men min fundering är alltså, har det här med ålder att göra? Är det så att när man närmar sig 30, då börjar av någon sorts odlings-, inrednings- och självförsörjningsgen slå till?

Någon mer som upplevt/upplever detta? Och hur känner ni i så fall? Glädje/stress/förvirring?

//M

Om att vara bäst i världen.

En stor del av de böcker jag läser / tycker allra bäst om har skrivits av personer som har en tanke gemensamt, idén om att alla är bäst i världen på något. Just det, inte bara att alla är bra och räknas, utan också att alla är bäst i världen på något. 

Precis som alla på jorden har unika fingeravtryck, menar de här personerna att vi alla har en unik sammansättning av egenskaper, sinnesintryck och kunskaper som gör oss helt unika. Alldeles oavsett om vi kommer från samma familj, samma bakgrund, har samma utbildning med mera kommer vi ändå vara till viss del unika, vilket leder dem till slutsatsen att alla därför har någon unik gåva, som de kommer vara den som kan utföra allra bäst. I hela världen.

En både läskig och intressant tanke tycker jag.

Jag finner den å ena sidan ytterst trovärdig och å andra sidan helt orimlig. Det är lite svindlande för hjärnan att tänka att jag själv, och alla jag känner är absolut bäst i världen på att utföra något, bättre än nio andra miljarder personer. Det är lite skrämmande, samtidigt som det tänder en sorts gnista inom mig. Att det trots allt inte är helt orimligt att något jag tycker om att göra, är något som skulle kunna vara andra till gagn, för att jag faktiskt kan utföra just den saken bättre än någon annan.

Vilket uttryckt på ett annat sätt också betyder att alla människor har möjlighet att påverka hela världen. En enda människa kan alltså göra skillnad. Och det behöver inte vara en människa som är extremt mycket modigare än en själv eller mer påläst eller driftig eller cool. Självklart kan man inte sitta hemma på kammaren och förändra världen (eller ja i och med internet stämmer ju inte detta, men jag tror ni fattar vad jag försöker säga), men kanske finns förändringen närmre än man kan tro?

Ena stunden vill jag mest avfärda den här tanken som strunt. Det finns ju inga bevis för att det skulle vara så, och det känns orimligt att jag själv skulle vara världsmästare – jag har inte övat på någon sport i tusen år eller offrat halva mitt liv för en karriär. Samtidigt finns det något där i själva grunden som är så självklart. Vi ser det som självklart att vi alla har olika fingeravtryck (varför är det ens så slår det mig nu, det verkar ju faktiskt helt orimligt att det är så. Vem säger egentligen att så är fallet? Och hur kom man på det?! Nio miljarder versioner, det verkar orimligt! Och kan de ta slut? Fingeravtrycken alltså. Hur vet man egentligen att ingen har samma? Det här skulle jag vilja diskutera med Hjärnkontoret!) varför skulle det då inte vara självklart att det också finns minst en sak, som vi var och en kan bäst i hela världen?

Utifrån den tanken vore det också härligt om Jante gick och dog, så att vi alla på ett ödmjukt sätt bara hade kunnat få luta oss tillbaka i den här vetskapen. Du, jag och vi alla, är bäst i världen på något. Vilket betyder att alla är av största betydelse och att alla kan vara med och göra den här världen lite bättre varje dag.

Du. Just lilla du och jag. Vi gör skillnad.

//M

Samma lika – fast så olika.

Jag tycker det är en ynnest att få lära känna nya människor. Något jag är otroligt tacksam över att ha fått göra hela livet. Även om det också är läskigt och jobbigt och lite svårt. Jag har flyttat runt en del och förändrats en hel del som person genom åren, vilket gör att vänskaper tenderar att förändras. Känner också att jag hittar min plats i livet bättre och bättre ju äldre jag blir, vilket nog även det bidrar till att umgänget förändras en del.

Men även break ups och tillsammansskap påverkar ju ens umgänge mycket. Både vad det gäller en själv och andra. Det finns nära vänner som i stort sett försvunnit när de hittat en partner och då blir man illa tvungen att lära känna nya personer. Samtidigt som jag ofta utökat mitt umgänge på ett härligt sätt när jag själv blivit tillsammans med någon.

Tycker också det är spännande med alla sammanträffanden som sker i samband med just tillsammansskap och när relationer tar slut. Jag ska inte säga att jag tappat så mycket människor när relationer tagit slut, eftersom mina förhållanden i stort sett alltid avslutats på ett bra sätt. Jag har själv fortsatt vara väldigt god vän med mina ex (är man bästa vänner under tiden man är tillsammans blir det ju hemskt sorgligt om man tappar även den delen) och faktiskt behållit kontakten med killens närmsta killkompisar många gånger.

Men det fina är också att avslut kan betyda uppstart på andra vänskaper. Till exempel hade jag nog inte haft en av mina nu bästa vänner, i mitt liv på det här sättet, om vi inte blivit singlar vid ungefär samma tillfälle. Det känns lite skrämmande, men också fint. Att två skitsaker förde något väldigt gott med sig.

En av de fascinerande (och o så frustrerande sakerna) med att lära känna nya människor, oavsett om det gäller kärlek eller vänskap, är att de är olika. Olika en själv och hur man själv tänker och agerar. Vilket gör att man uppmärksamma på ett mer aktivt sätt hur man faktiskt tänker och beter sig i olika situationer. Vi tror ju gärna att det sätt vi själva gör något på är det sätt som gäller för alla. Men så enkelt är det ju sällan…

Att lära känna ny människor skapar nya spår i hjärnan. Det gör en lite bättre som människa och när man väljer sina närmsta med omsorg gör det en också lite tryggare i världen. Trots all skit som händer.

Länge leve kärleken.
//M