En portion motgift.

Det här med söndagsångest, det är ju något man helst vill ha så lite som möjligt av. Därför gjorde det mig så himla glad igår när jag hittade botemedel på Instagram. Syrrans bästa kompis (tillika familjens typ extramedlem) hade lagt ut en så himla bra bild tycker jag. Hon hade nämligen fångat alldagligt väder, på en alldaglig balkong, med den extra ordinära ingrediensen champagne (eller förmodligen vanligt bubbel men vi säger champagne för effektens skull) i ishink (!) med fina glas. Tillsammans med texten: Ingen söndagsångest här inte.

Briljant. Absolut briljant tycker jag.

Antagligen hade den här bilden egentligen undertexten: jag har fortfarande semester = jag njuter ikväll istället för att ligga och våndas över att semestern redan är slut fastän den knappt börjat och att jag inte har den minsta lust att gå till jobbet.

Men någonstans blir det ju inte roligare än man gör sig. Och med lite ansträngning kan de mesta av situationer lösa sig med lite god vilja (för den sakens skulle inte sagt att det är lätt!). Men nog skulle man få mindre söndagsångest om man lyxade till det med en flaska bubbel på en söndagskväll, även om semestern är slut morgonen efter?

Jag har haft min beskärda dela av jag-vill-inte-börja-jobba-känslor i förra veckan. Framförallt för att veckan inte blev alls som jag ville. Jag har nästan bara umgåtts med familj (min egen och J:s) under semestern och hittat på alldeles för lite äventyrligt och höll på att dö uttråkningsdöden när jag var tillbaka i Stockholm och alla jag tycker om typ befann sig 2-6 timmar bort från mig. Jag kände mig en smula ensammen, (trotts att J va hemma hela tiden, han hade ju dock inte semester så jag fick roa mig själv ett par dagar…) pms:ig och lite ledsen. Inte alls så semesterpepp som jag ville vara. Och då tyckte jag det kändes extra ledsamt att semestern va slut innan jag hunnit äventyra.

Men den där bilden fick mig att tänka till. Och väckte ändå en känsla av att vilja göra det bästa av situationen. Så idag steg jag upp klockan fem för att hinna springa en runda innan jobbet. Tog ett morgondopp för att det är typ det bästa jag vet (är tydligen inte ensam om det, för bryggan var blöt från tidigare badare!) och har nu fyllt min (barn)pool med vatten och sitter därmed i min egen trädgård, första dagen på jobbhösten och njuter av solen, ett glas vin och att bada fötterna.

Är fortfarande inte överlycklig över livets oäventyrlighet. Men jag jobbar på att njuta undertiden i alla fall.

Puss & Kram
/En som försöker sträcka ut semeserkänslan till max

(Kan meddela att det lyckas! Så gör roliga saker efter jobbet och låtsas som att semestern inte tagit slut!)

När handlingskraften tryter.

Jag behöver solsken. Sällskap. Inspiration. Riktning.

Det här är en sån där vecka när jag bara skulle behöva bli uppryckt med rötterna och placerad i ett sammanhang. Har varit hemma för mycket. Jag älskar egentid och att få  vara för mig själv utan stress, med tid för att dricka kaffe i lugn och ro, läsa några rader om man känner för det och göra sig i ordning i ett behagligt tempo. Men det dröjer inte länge för än pendeln slår över och får jag bara det minsta för mycket tid, eller att framtiden ser ut att innehålla en sådan tidsram – börjar jag klättra på väggarna direkt.

Det är både lite skrämmande och lite fascinerande. Hur snabbt något kan ändra sig från något njutbart till något som driver en till vansinne.

Min slutsats över det hela är: för mig är livet relationer. Får jag inte vara med människor blir allt rätt meningslöst. Varav jobb hemifrån nog är något jag bör ägna mig mindre åt…

Jag kan komma ihåg den här känslan från när man gick i skolan och fick sommarlov. Först var man super-exalterad över att det skulle bli lov och en och en halv vecka in, när man bara hängt med syrran, började tio veckor kännas som en evighet. Och då drabbas jag av total handlingsförlamning. Istället för att då tänka ut en massa spännande pysselprojekt som skulle vara hur roliga som helst att genomföra och som alla gånger skulle kunnat sysselsätta en en hel sommar, kändes allt trist och tråkigt och man ville knappt stiga upp på morgonen. Skulle det sen visa sig att det dök upp något roligt, tex att man ska spendera en vecka med kompisar någonstans, då drog kreativiteten igång igen och då känns det plötsligt roligt att pyssla fram till dess.

Är det inte märkligt?

En person som inte lider av det här är min pappa och jag tror faktiskt att det kan var en av hans superegenskaper. Han får aldrig tråkigt. Aldrig. Det fascinerar mig. För om det är något han har, så är det tid. Och utöver mamma umgås han inte med en massa människor på daglig basis, eller ser på tv, eller lyssnar på radio osv. I stället kan han hålla på med projekt i månader i sträck. Flytta sten, rensa i garaget, sortera skruv (typ 100 kg blandskruv som han köpte en gång..!), renovera, bokföra saker i dataprogram. Men också åka iväg själv och dansa för att han tycker det är roligt eller ta med mamma på utflykter. Ständigt sysselsatt med något (även om den aktiviteten ibland är att vila, hehe). Jag förstår inte hur han bär sig åt?!

Varför har inte jag fått den här genen? Jag får nog ringa honom och se om det är något man kan träna upp. Någon mer som känner igen sig? Blir ni rastlösa fort? Och gör ni i så fall något åt det och hur?

Inspiration sökes.

Recept på hur du kan fördubbla sin livslängd.

Hur många timmar av en dag lever du aktivt? Det vill säga är uppmärksam på vad du faktiskt gör, tar ett aktivt beslut eller njuter av det du gör? Och hur många timmar går på autopilot? [Vägen till jobbet, möten, arbetsuppgifter du gör på slentrian, mat du äter medan du ser på TV (och därmed glömmer smaka ordentligt på) tiden du scrollar dina flöden, lyssnar på meningslöst konverserande osv…]

Det är nog inte ett orimligt antagande att tänka att ganska många max har ett par timmar, av ca sexton vakna, som tillhör den ‘medvetna tiden’. Är så fallet har jag väldigt dåliga nyheter. Då har du nämligen bara 6 år och 3 månader kvar av ditt liv. Om vi utgår ifrån att du ska bli åttio år och du i dagsläget är ca trettio år gammal. 

ÄR INTE DET HELT SJUKT?!

Första gången jag blev presenterad för det här sättet att se på livet slog ångesten till med full kraft. Förstår ni hur sjukt lite liv sex år är? Nu har jag nog faktiskt ganska många fler timmar per dygn generellt som jag lever och njuter aktivt av. MEN ÄNDÅ. Det är galet att det blir så lite tid. Skulle någon få ett sjukdomsbesked som innebär att personen bara har sex år kvar att leva så skulle det vara djupt traumatiskt och deprimerande. Ändå lever alltså många exakt så lite. Skrämmande!

Det som å andra sidan är väldigt positivt i den här kråksången (som alltid finns det ju en sida som är sådan) är att det är extremt enkelt att fördubbla längden på sitt liv. Det vill säga, är utgångspunkten att man har två timmar medvetet liv varje dag och skulle öka upp det till fyra timmar (vilket ju ändå är ganska lite av en hel dag!) då har man plötsligt fördubblat sin livslängd och fått motsvarande 50 år till, vilket mätt i vanliga år alltså betyder att man skulle bli 130 år gammal plötsligt!

Givetvis är det inte bara kvaliteten på tiden man får som räknas. Men jag tycker ändå det är ett spännande sätt att se på saken. Jag själv är oerhört rädd för döden och vill leva längelängelänge. Det här tankesättet ruckar dock lite på den rädslan och ljuset faller på att det kanske faktiskt inte är så himla viktigt egentligen hur många siffror tideräkningen slutar på. Eller det klart det är viktigt också, men jag vill ju inte bli gammal bara för sakens skull, och med det som utgångspunkt har jag ju själv chans att förlänga mitt liv oerhört mycket genom att vara närvarande och leva här och nu. 

Jag menar, vad hjälper det att vi investerar miljardersmiljarder på kosttillskott och cellgifter och allt möjligt livsuppehållande preparat, om vi inte lever den tiden vi får?

Allvarligt talat fick jag mig en tankeställare i detta nu när jag skriver. Varför har jag dåligt samvete över så mycket? Varför tycker jag det är lättja att ta sovmorgon (de dagar jag njuta av det) och varför har jag dåligt samvete när solen är ute och jag får noll gjort för att jag bara vill sitta ute med en god bok. Det är ju de här stunderna som är livet. Det lilla liv jag får här på jorden. 

Jag måste bli ännu bättre på att ta vara på de här stunderna. Det kanske kan bli mitt bot mot döden-rädslan?
Hur tänker ni? Är det här en stressande eller lugnande tanke?

För livet.
// M

Instängd på kontoret.

USCH USCH USCH. Så himla otäck dag! Det blir så overkligt när man är på väg mot AW ena minuten och andra får reda på att det är misstänkta terrorattacker bara några kilometer bort. Att människor dör.

Det jag också tycker är otäckt är ryktesspridningen som drar igång när något händer. Plötsligt rapporteras det om skottlossningar och bombhot. Fastän så egentligen inte är fallet. Polisen uppmanar en att inte gå ut eller inte befinna sig i vissa områden.

Och känslan av att inte veta om det värsta hänt, eller om det är mer som väntar, är nästan värst. Man vill absolut inte ta sig till tunnelbanan för att förflytta sig men inte heller vara ensamen kvar där man är. Det blir en så obehaglig stämning när de drar igång live-sändningar trots att det egentligen inte finns så mycket att säga, så allt trissas upp och verkar värre än vad det är. Kan ju säga att det inte krävdes lång stunds lyssnande innan jag mest ville krypa in under skrivbordet och gömma mig.

Usch, den här dagen har verkligen de dåliga nyheterna avlöst varandra. Den började med att två av mina närmsta vänner meddelade att de har närstående som är allvarligt sjuka och ligger på intensiven. Och sen det här.

Efter tre timmars väntan på kontoret vågade jag mig slutligen ut och det blev en 8 km promenad hem till J (för att slippa passera T-centralen) och hemma i en soffa känns allt lite mer vanligt igen. Även om känslan av att inte veta om man är trygg eller inte skaver och gör att jag bara vill bort och ut. Bort från stan, folkmassor och otrygga platser.

Ta hand om er!
<3

//M

Att inte bli offer för perfektion.

Det här är en av alla de saker jag hörn-markerade i Brené Browns bok, för det tilltalar mig så himla mycket. De här små meningarna innehåller för mig verkligen sprängstoff, i all sin enkelhet. För perfektion är en klurig företeelse, och en form av skydd. För om man gör något perfekt kan ingen påstå att man är dålig, och ska man vänta tills något är perfekt, då kan man ta god tid på sig för att slippa visa upp sig och sina ideér.

Snabbt och lätt är alltid rätt.
Perfekt är motsatsen till färdigt.
Bra nog är egentligen skitbra.

Att perfekt är motsatsen till färdigt, tycker jag är bland det sannaste som sagts. I alla fall för mig och för det jag väljer att hålla på med. Det finns i princip aldrig ett tydligt: klart. Utan det mesta skulle gå putsa på lite till, snygga till, peta i, överläggas eller göras om från början. Och det som händer om man då ska försöka få till det där perfekt är ju att man aldrig gör något. Min erfarenhet efter att ha startat mängder av olika projekt i större eller mindre skala är också: det blir ALDRIG precis som man tänkt sig. En god idé på papper kan visa sig jättedålig i praktiken, det man trodde bara skulle bli en liten del av ett projekt visar sig till sist var det viktiga osv. Detta är upptäckter man aldrig skulle kunna göra om man strävar efter perfekt och inte vågar kasta sig ut och prova.

Men nästan viktigast av allt är nog att påminna sig om att bra nog egentligen är skitbra. Bara att göra något är faktiskt skitbra. Även när man inte lyckas prestera sitt bästa är det högst troligt så att resultatet ändå är skitbra! Eller att det är skitbra att man gjorde det bara. Jag tror vi ofta är alldeles för hårda mot oss själva, och detaljer som vi själva stör ihjäl oss på, är sådant som ingen annan märker, överhuvudtaget. Alltså. Bra nog, är egentligen skitbra.

Var snälla mot er själva.

//M

Mod att vara sårbar.

Om det är något jag älskar så är det de där mornarna när man vaknar och liksom är lycklig nästan innan man hunnit öppna ögonen. Det är nog en av mina bästa känslor, när man känner sig glad och tillfreds men man vet inte varför, för man har ju precis slagit upp ögonen.

En känsla jag å andra sidan inte gillar, det är den när man slår upp ögonen och det inte är bra. Utan att man ens har hunnit hitta en anledning. En sådan morgon hade jag tyvärr igår. Jag vaknade och kände mig som att livet var 4 av 10. [Jag kan prata om min lyckoskala en annan gång, men min utgångspunkt är att försöka få livet att vara en 8]

Efter lite nystande kunde jag dock ganska enkelt koka ner känslan till sårbarhet. Jag gjorde många nya sjukt läskiga saker förra veckan plus att jag är i en dejtingfas när allt är sårbart och läskigt. Men att veta anledingen gör ju INGENTING roligare. Det är fortfarande skit att vakna som en 4:a.

Botet blev tillslut att:
1. Springa en runda.
2. Vara ännu mer modig (ont ska med ont förgöras??)

Mår ni skit. Underskatta inte motion och de endorfiner man får av det. Igår tog jag mig inte ut själv, försökte men den övertalningen vann min hjärna enkelt. Men så hetsa en vän på, och då kunde jag inte riktigt motivera att inte göra det. Och såklart blev jag genast mycket bättre. Och sen måste man ju våga visa för folk att man är rädd. Det kan gå åt helvete, men vågar man inte blotta sig går nog i stället hela livet åt helvete tror jag.

Anledningen till att jag pratar så mycket om sårbarhet förresten är för att jag nyligen läst en bok, som kanske är det viktigaste jag någonsin läst. Mod att vara sårbar av Brené Brown. Jag har läst väldigt mycket böcker i min dag där något klickat till i hjärnan och jag känt att det här är viktigt. Men den här boken är på en annan nivå. För mig är den en förklaring över hela livet. LÄS DEN. Om ni så bara tar er igenom en bok det här året, läs den här. Den innehåller GULD.

Den är skriven av en kvinna som forskat om skam och skuld i över tio år och hon har sedan paketerat om den forskningen i läslig och sjukt intressant form. Skuld och skam låter kanske lite tungt, men jag tror ni skulle bli förvånade om ni insåg hur stor del av livet som handlar om det. Eller framförallt om att undvika det. Vi gör i princip vad som helst för att inte behöva vara sårbara – om vi inte tar aktiva beslut om att leva fullt ut. Så, läs den. Den kommer förändra era liv.

//M

Who run the world – GIRLS.

Idag har jag haft en riktigt fantastik lördagsmorgon… Vaknade vid nio och undrade om tåget kört över mig under natten. Kände mig bakfull trots att gårdagskvällen bestod av bokklubbsmöte utan rödvin. Tänkte muntra upp mig med pannkaksfrukost och insåg att stekpannan jag brände fast mat i tidigare i veckan är utom räddning och efter ett går-det-ha-tvålull-i-en-teflonpanna nödsamtal till min moder sa hon istället att jag måste köpa en ny. Så tråkig utgift. Som grädde på moset lyckades jag också glömma stoppa slangen till tvättmaskinen i avloppet och har därför plaskat omkring i gummistövlar för att torka upp 2 cm vatten jämt fördelat i en ny insjö på mitt badrumsgolv. Hallelulja!

Så nu försöker jag muta mitt humör med kladdkakssmet och kaffe. Vilket under omständigheterna ändå verkar gå ganska bra 😉

Gårdagen var hur som helst SÅ HIMLA BRA! Det är så lyxigt att lyssna på bra föreläsare tycker jag! Va framförallt imponerad av Teknifik som höll sin första föreläsning någonsin, och agerade som att hon inte gjort annat! Öppningsföredraget av UnderbaraKlara tycker jag också tillhörde ett av de bästa.

Det som framförallt var härligt med dagen var dock att befinna sig bland 200 kreatörer. Som enbart var positiva och peppande. Kvinnor som stöttar kvinnor. Det var så befriande att få befinna sig i ett slutet rum där alla helst av allt skulle vilja (eller redan gjorde) leva på att uttrycka sig genom bild, text eller video. Även om jag alltid upplever mig ha stöd från min omgivning är det stor skillnad mot att prata och vara med andra som förstår en outtalat, eftersom de vill samma saker.

Så vill ni något – sök er till rätt sammanhang! Det gör att man vågar smygdrömma om att det man brinner för faktiskt skulle kunna bli ett betalt jobb tillslut. Att det minsann visst går skapa sig det liv man vill och att man får någon att vända sig till när man undrar vad man håller på med.

Framförallt tycker jag också det är så himla härligt att träffa människor som går sin egen väg. Som säger fuck off till folks tråkiga åsikter och storbolags försöka att utöva makt. Tar saken i egna händer och skaper det liv de vill ha.

Att det också är en ny yrkesgrupp – en framgångsrik sådan – som är totalt kvinnodominerad, det tycker jag också är lite häftigt. Det är häftigt att enskilda individer nåt ut till fler personer än stora tidningsredaktioner och att de driver mångmiljonbolag som är knutna till deras personliga kreativitet och uttryck det är mäktigt tycker jag!

Avslutar med dessa visdomsord från gårdagen (för övrigt, hur roligt är det inte att min loppis-skrivmaskin fungerar!!)

You are not chocolate – so you can’t make everyone happy!

Det borde vi nog alla leva lite mer efter. Gör det ni vill och skit i dem som inte tycker att det passar sig.

// M

Att investera i sig själv är det bästa unnet.

Alltså jag är så himla PEPP! I morgon ska jag nämligen på The Influencer Convent, en heldagskonferens om influencer marketing och personal branding. Bokad och beställd bara sådär!

Vanligen är jag en person som gärna tänker igenom saker sjuttioelva gånger innan jag får tummen ur. Jag är super-velig och rädd för att välja fel. Vågar lite för sällan ta ut segern i förskott och håller mig lite för gärna till beprövade koncept. Ja, ni fattar, ’härlig och spontan’ är alltså inte en fras jag kan använda för att beskriva mig själv i en profiltext…

Å andra sidan är mitt mest spontana beslut hittills i livet att starta bolag, vilket gjordes helgen innan jag flyttade till Stockholm (för nu tre år sen) två dagar senare var jag igång och hemsida började byggas samtidigt som kunder togs emot i köket. Jag fattar i ärlighetens namn fortfarande inte riktigt att det hände!

Men nu har mina senaste veckor har verkligen gått i mer av en nu-kör-vi-anda. Så när jag fick tips om den här konferensen igår gjorde jag faktiskt slag i saken och hade köpt mig en biljett 30 minuter senare. Det har, med tanke på priset, aldrig hänt förr! Snarare är det ett beslut jag helst skulle överlagt i en vecka. Eller helt enkelt bara struntat i, eftersom jag behövde bestämma mig snabbt. 

Men är det några pengar man inte ska ha dåligt samvete över att spendera, så är det utbildningspengar tycker jag! Det är något alla borde unna sig! För det är helt fantastiskt att lyssna på inspirerande människor som vet vad de snackar om. Oavsett om det gäller krishantering eller social media eller hur man lever lyckligt.

Lite nervositet inför morgondagen är dock att jag måste spendera dagen med ett hundratal (?) okända människor från 9-19. För mingel är inte min grej. Men att det faktiskt är live och inte en digital utbildning (där man inte ens behöver klä på sig för att delta) är också det jag ser fram emot. För det kommer vara bra folk där, tänker jag. Precis som det var det hos MIND igår (jag ska förresten ansöka om att bli volontär där, så får vi se om de anser mig vara lämplig). Ägnar man sig åt sådant som ligger en varmt om hjärtat, finns det ju andra där, som har samma saker nära hjärtat. DET känns jättekul!

//M

Självmord – en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

På en föreläsning jag besökte för ett år sen eller så påstod föreläsaren att om du bor i Stockholm och har ett jobb tillhör du världens två rikaste procent. Nu har jag visserligen inte haft ett jobb som alltid betalar ut samma summa varje månad den 25:e, men tror att jag rimligtvis ändå tillhör den ytterst priviligerade delen av jordens befolkning.

Vilket är något jag helst inte tänker allt för mycket på, för det gör mig snabbt utom mig av förtvivlan och lätt livskrisig (Hur kommer det sig att jag får vara rik när andra svälter? Hur ska jag kunna motivera att inte skänka nästan allt jag äger till välgörenhet? Hur kan jag gå runt och må dåligt över sådana småsaker när folk dör och blir våldtagna och behöver kriga?!)  Och att jag bryter ihop tror jag världen tjänar noll på. Jag kommer kunna göra mer nytta och gott för mänskligheten om jag själv är vid mina sinnes fulla bruk.

Däremot har jag på senare haft en starkt återkommande känsla av att jag i alla fall borde och vill göra något.

Jag har funderat på läxhjälp, soppkök, flyktingboende, språkfika m.m Men inte riktigt hittat något som känts bra. Men så kom jag att tänka på en gammal tunnelbane-reklam från MIND, det vill säga organisationen som bemannar självmordslinjen, och kände att det var rätt (ni tror väl att jag är sinnessjuk nu, men så är inte fallet) fastän jag inte är alls säker på att jag kommer klara det.

När jag tänker efter tror jag att självmord alltid varit ett ämne som, intresserat är ju fel ord, men som väckt något i mig. Kanske för att det är mig så främmande, att jag inte alls kan identifiera mig i känslan att inte vilja leva (jag skulle helst vilja bli minst 150år) och att det är ett område där en insats verkligen kan rädda liv.

Första gången jag hörde talas om självmord tror jag var när jag gick på lekis. Då var det en på “bygden” som tillslut inte orkade leva utan sin fru (som gått bort i cancer) längre. Så han sköt sig, hemma på altanen och hittades av ena sonen 12 år gammal. Då var jag arg kommer jag ihåg. Hur kan man vara så självisk och göra så mot sina barn?!  Den känslan finns fortfarande kvar, men nu vet jag också mer om sjukdomen som gör att man kan handla såhär. Jag har tack och lov inte någon vän som tagit sitt liv, men ett flertal har däremot haft djupa depressioner. Och det är inte att leka med. Jag skulle inte gå så långt som att säga att alla de här personerna varit självmordsbenägna – men de har heller inte velat leva stundtals. Det är fruktansvärt läskigt som närstående. Men då är det viktigt att fånga upp tror jag, så de inte känner sig ensamma.

Ikväll ska jag därför på ett info-möte hos MIND, för att få veta mer om vad det egentligen innebär att bemanna självmordslinjen. Det känns superläskigt. Och jag är inte det minsta säker på om mitt psyke kommer klara att ta den här typen av samtal. Men jag ska gör att ett försök, för hjälper det bara en endaste så är det ju värt!

Någon annan som volontärar? Vad gör ni i så fall och varför?

//M

Om att vara rädd jämt – men modig oftare.

Herrejävlarns va rädd jag var igår när inlägget publicerades på Facebook! Tanken var ju inte alls att dela med mig av det här projektet förrän det “blivit något”. Men är SÅ glad och stolt över att jag gjorde det, för inget (typ) blir lättare av att man går och väntar på bättre tider. Det perfekta ögonblicket kommer inte dyka upp. Det är nu.

Jag väntar alldeles för ofta på perfekt tajming. Visst finns det en sådan ibland. Men de som skiter i att vänta på den, och bara kör, får ofta minst dubbelt så mycket gjort och gruvar sig säkert dubbelt så lite. Så jag försöker anamma den agerande livsstilen!

Det som förvånade mig mest med gårdagens mod, var upptäckten (som känns jobbig att erkänna) att den största skräcken inte var att bli sågad, utan att bli ignorerad. Att ingen, jag menar INGEN skulle reagera. Noll likes. Noll kommentarer. Därför blev jag själa-glad över hur fint inlägget mottogs och att det var så många som var pepp! Tack! Så vill aboslut uppmana er att bara sätta igång med det ni vill och göra det fastän ni är skiträdda. Fastän ert projekt inte är klart att visa för världen. Det kommer bli bra! Och ni kommer känna er coola som vågar.

För vad vore livet utan mod?

Jag och min fina vän I har numera ett ständigt pågående mantra om att vi måste vara modiga – helst hela tiden. För livet är för kort. Så vi försöker resonera såhär: det enda man har att förlora är sin värdighet. Och den kan man faktiskt ganska enkelt skrapa upp från marken om det skiter sig. Egot får sig en törn, men det mår det nog i ärlighetens namn mest bra av!

Så vi försöker praktisera detta oavsett om det gäller att ragga på killar, börja på balett, anmäla sig till kurser, prata inför folk, starta nya projekt eller lära känna nya människor. Det enda du har att förlora är din värdighet. Och den styr man ju över helt själv, så när man vill sluta känna sig bortgjord så gör man det!

Och VAD spännande livet blir när man väl vågar! Jag har vågat erkänna att jag vill förändra min jobbsituation, jag har börjat kompis-dejta, jag har vågat öppna upp mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare, jag har gett konstiga ideér en chans, jag har vågat berätta om mina innersta drömmar. Och på det hela taget känner jag mig mer levande än någonsin.

Ibland är det så läskigt att man vill krypa ur sin egen kropp. Men efteråt är det alltid värt. Men skaffa en parhäst, det är mitt bästa tips, för när någon annan hetsar en att vara modig och backar en till 100% då vågar man vara mycket mer modig. Det är så lätta att övertala sig själv att fega ur. Mycket svårare att motivera för en vän. Så skaffa någon att äventyra värdigheten med. Våga öppna upp er för dem ni tycker om och vara sårbara och stöttiga. Livet blir så mycket bättre då!

//M