Det måste bero på åldern.

Alltså jag har alltid varit en gammal själ tror jag. Jag lärde mig sticka när jag var fyra (alltså bra, i raka rader!) och har alltid tyckt om att läsa och vara i naturen…. osv. Men har nu börjat känna mig som en riktig tant! Och tycker det är lite njutningsfullt och lite krisigt.

Fick igår ett elefantöra-skott och är hellycklig. Blir glad av att mina växter får nya blad (snapade detta och fick typ mer respons än på något annat. Så jag verkar vara i gott sällskap i alla fall… haha!) och har idag fått ett sådant inredningssug att jag känner mig lätt olycklig. Jag vill äga. Skapa ett hem. Måla. Sätta upp fina tavlor på väggarna. Köpa dyra gardiner och vackra krukor. Jag konstaterade för länge sedan att jag ‘växt ur min garderob’ och jobbar på att förnya den, men börjar nu också känna att jag växt ur min inredning, den tillhör delvis ett tidigare liv, och nu är det dax för nytt. Mindre retro och mer elegans. Jag vill inte bara ärva och köpa second hand, utan lägga pengar på saker, för att jag kommer ha dem länge. För att jag ska bo länge.

Det som kan konstateras är att det är livsfarligt att scrolla instagramflödet ibland. För då kan man hitta sånt här som bilden nedan. I DIE så fint! Och så fantastiskt att få bygga ett kök (eller vilket rum som helst egentligen) precis så som man vill ha det! Det hade varit lycka för själen!

Köksinspiration

Det här fantastiska köket tillhör alltså fina Carolina, som är just jämt lika gammal som jag…(!)

Min fundering i det här är: händer det typ något i vårt DNA vid en viss ålder? Vill vi bygga bo då? Den biologiska klockan för kids har man ju, så att säga, hört talas om (här ringer det inte om folk är nyfikna). Men finns det även andra sådana? Jag har som sagt alltid tyckt om att vara i naturen och sådär, men för typ två år sen hände något (tror jag, eller det är väl det som är min fråga egentligen). Plötsligt fick jag typ cravings efter urskog. Att se stjärnorna. Att få elda. Jag och R bodde då i Solna (i kanske inte världens festligaste lägenhet även om den var väldigt fräsch) i det finaste området (svart i andra hand) och som från ingenstans kändes det som att jag inte stod ut om jag inte fick åka ut till skogen, lägga mig på marken och titta på stjärnorna. Jag längtade desperat efter att åka till sommarstugan och elda i öppna spisen.

Nu har dessa element lugnat sig, eftersom jag faktiskt kan elda varje dag, går ner till vattnet och njuta av lugnet och lägga mig på gräsmattan och titta på stjärnorna (vilket jag gjorde lite då och då förra sommaren – helt fantastiskt!). Nu har jag dock plötsligt fått ett intresse för växter. Att odla både dem som ser fina ut och sådant som går äta och precis som halva övriga Sverige tittar jag då och då på Mandelmans och drömmer mig bort…

Det känns lite läskigt (och trist) för det är ju inte världens mest händelserika liv som plötsligt börjat kännas intressant. Men också lite skönt, ibland. Men min fundering är alltså, har det här med ålder att göra? Är det så att när man närmar sig 30, då börjar av någon sorts odlings-, inrednings- och självförsörjningsgen slå till?

Någon mer som upplevt/upplever detta? Och hur känner ni i så fall? Glädje/stress/förvirring?

//M

Kommentera

9 + nio =