När handlingskraften tryter.

Jag behöver solsken. Sällskap. Inspiration. Riktning.

Det här är en sån där vecka när jag bara skulle behöva bli uppryckt med rötterna och placerad i ett sammanhang. Har varit hemma för mycket. Jag älskar egentid och att få  vara för mig själv utan stress, med tid för att dricka kaffe i lugn och ro, läsa några rader om man känner för det och göra sig i ordning i ett behagligt tempo. Men det dröjer inte länge för än pendeln slår över och får jag bara det minsta för mycket tid, eller att framtiden ser ut att innehålla en sådan tidsram – börjar jag klättra på väggarna direkt.

Det är både lite skrämmande och lite fascinerande. Hur snabbt något kan ändra sig från något njutbart till något som driver en till vansinne.

Min slutsats över det hela är: för mig är livet relationer. Får jag inte vara med människor blir allt rätt meningslöst. Varav jobb hemifrån nog är något jag bör ägna mig mindre åt…

Jag kan komma ihåg den här känslan från när man gick i skolan och fick sommarlov. Först var man super-exalterad över att det skulle bli lov och en och en halv vecka in, när man bara hängt med syrran, började tio veckor kännas som en evighet. Och då drabbas jag av total handlingsförlamning. Istället för att då tänka ut en massa spännande pysselprojekt som skulle vara hur roliga som helst att genomföra och som alla gånger skulle kunnat sysselsätta en en hel sommar, kändes allt trist och tråkigt och man ville knappt stiga upp på morgonen. Skulle det sen visa sig att det dök upp något roligt, tex att man ska spendera en vecka med kompisar någonstans, då drog kreativiteten igång igen och då känns det plötsligt roligt att pyssla fram till dess.

Är det inte märkligt?

En person som inte lider av det här är min pappa och jag tror faktiskt att det kan var en av hans superegenskaper. Han får aldrig tråkigt. Aldrig. Det fascinerar mig. För om det är något han har, så är det tid. Och utöver mamma umgås han inte med en massa människor på daglig basis, eller ser på tv, eller lyssnar på radio osv. I stället kan han hålla på med projekt i månader i sträck. Flytta sten, rensa i garaget, sortera skruv (typ 100 kg blandskruv som han köpte en gång..!), renovera, bokföra saker i dataprogram. Men också åka iväg själv och dansa för att han tycker det är roligt eller ta med mamma på utflykter. Ständigt sysselsatt med något (även om den aktiviteten ibland är att vila, hehe). Jag förstår inte hur han bär sig åt?!

Varför har inte jag fått den här genen? Jag får nog ringa honom och se om det är något man kan träna upp. Någon mer som känner igen sig? Blir ni rastlösa fort? Och gör ni i så fall något åt det och hur?

Inspiration sökes.

6 comments / Add your comment below

  1. Hallå du som vill odla, gör det nu. Det är förvånansvärt vad det ger att se det växa. Vi kan ha trädgårdsdag hos dig när jag kommer hem.

  2. Sen jag fick barn blir jag nästan aldrig rastlös längre! Att se ett teveprogram ostört en timme i sträck är typ värsta lyxen! 😀 Ibland får jag dock abstinens efter att vara kreativ och pysslig, det är så lätt att bara sätta sig och slösurfa på telefonen dom stunderna barnet roar sig på egen hand. Så jag hade absolut kunna använda tiden bättre! 🙂

    1. Barn tenderar väl att ha den effekten, att vilka ha uppmärksamhet och inte lämna så mkt tid över för rastlöshet kan jag tro? ? Känner mig dock lite skeptisk till att jag kan använda det som enda skäl för att skaffa barn ? Så får nog bota min rastlöshet på annat vis tror jag, hehe.
      Men ni ser ut att ha väldigt mysigt om dagarna ? Är du mammaledig länge till?

Kommentera

fem − två =