Om att hitta sin tårta.

I morgon smäller det.

Jag börjar på nytt jobb! Wiiiii! Vilket i och för sig  just för tillfället känns ganska döds-läskigt. Eller det flaxar i alla fall omkring en del oroliga typer i magen. Men bortsett från det ser jag fram emot det här SÅ himla mycket. Omställningen från eget företag kommer säkerligen kännas. Men den är så välkommen.

För det var faktiskt ganska länge sen jag tyckte det var riktigt roligt att jobba nu. Jag har älskat att driva eget. Men för tillfället är jag klar. Jag älskar att utbilda, föreläsa och att ha kundkonsultationer. Men jag gillar inte att sälja. Jag gillar inte att inte veta hur stor kundbeläggningen kommer vara mer än någon månad framåt. Jag gillar inte att äta lunch själv varje dag. Och jag gillar föramförallt inte att gå runt och ha dåligt samvete för att man inte hela tiden göra lite mer, försöker få lite fler kunder, slipar lite mer på pitchen, tar lite fler kontakter osv. Och är det något jag tog med mig från senaste stora projektet jag genomförde, så är det att om man skrattar med kollegorna så att man får ont i magen – då ser man fram emot att jobba varje dag.

Men ni vet hur det är. När man gjort något länge är det svårt att växla om. När omgivningen dessutom tycker att läget är guld och det bara är att köra på, blir det inte heller lättare. Och nej, det är nog inte logiskt att lägga bolaget på is nu, när jag hållit på i över tre år, bildat AB och  byggt kundkrets. Men i julas – när jag insåg att jag verkligen inte ville att ledigheten skulle ta slut och min mamma, som i 30 år skrivit läkarjournaler (dvs lyssnar på en människa som pratar om en annan sjuk människa och plinka ner det på ett papper (grovt förenklat)) GLADERLIGEN steg upp 5.30 en av klämdagarna när alla vi andra va hemma och gonade oss, och såg fram emot att få jobba en dag. Då kände jag att jag att det är jag som har problem. Och att något måste förändras.

Ett litet tag senare satt jag och pratade om jobb och livet med fina I hemma i min soffa och hon började då berätta om en tidigare kollega till henne som harvat runt på diverser jobb, drivit eget, slitit som fan med en massa olika uppdrag och jobbtitlar – för att så småningom blivit sjukt stressad och hon började då baka tårtor, för det var ett sätt för henne att koppla av. Och det visade sig att hon både tyckte om att baka tårtor och var bra på det. Så rätt var det var sa hon upp sig, betalade för en skitdyr cake-maker utbildning i USA och bara körde. Kom hem, starta tårtbutik och är nu superframgångsrik och gör tårtor till alla möjliga kändisar och lyxtillställningar. Till stor del genom alla kontakter och kunskap hon samlat på sig genom åren, på vägen fram till sitt tårtskapande. Och då myntades begreppet att hitta sin tårta. Det där man gladerligen skulle lägga 1000 timmar på att göra och som är rätt hela vägen in i själen.

Utifrån det resonemanget kändes det plötsligt enkelt – samtidigt som det kändes läskigt och skitjobbbigt – mitt företag, i den form som det var då, är inte min tårta. Alltså spelar det ingen roll att alla andra säger: gasa på, bli större, anställ personal. Jag kände att jag behövde något nytt. Och att jag vill leta efter min tårta.

Sen dess har vägen varit lite kringelikrokig. Men nu är jag här. Och ser med spänning fram emot vad framtiden har att erbjuda.

Mer tårta till folket
//M

Vill man köpa två-manna-tårta bör man genast bege sig till Thoras Tårtor på Söder i Stockholm. Jag har själv bara varit där en gång ännu. Men jag är In Love. Med konceptet, tårtorna och coola Thora.

 

4 comments / Add your comment below

  1. Kör på Malin och hitta din tårta! Jag är helt säker på att den finns någonstans där ute! Förändringar är bra, ta något steg i taget bara så leder det ena till det andra. Stort lycka till! Må bra i nuet och följ ditt hjärta <3

  2. Nej det är inte säkert att alla ska vara egna företagare. Åtminstonde inte i alla faser i livet. Livet förändras. Hoppas du nu hittat en tårta som förtjänar din entusiasm och klokhet. Kram.

Kommentera

tretton − ett =