Om att vara bäst i världen.

En stor del av de böcker jag läser / tycker allra bäst om har skrivits av personer som har en tanke gemensamt, idén om att alla är bäst i världen på något. Just det, inte bara att alla är bra och räknas, utan också att alla är bäst i världen på något. 

Precis som alla på jorden har unika fingeravtryck, menar de här personerna att vi alla har en unik sammansättning av egenskaper, sinnesintryck och kunskaper som gör oss helt unika. Alldeles oavsett om vi kommer från samma familj, samma bakgrund, har samma utbildning med mera kommer vi ändå vara till viss del unika, vilket leder dem till slutsatsen att alla därför har någon unik gåva, som de kommer vara den som kan utföra allra bäst. I hela världen.

En både läskig och intressant tanke tycker jag.

Jag finner den å ena sidan ytterst trovärdig och å andra sidan helt orimlig. Det är lite svindlande för hjärnan att tänka att jag själv, och alla jag känner är absolut bäst i världen på att utföra något, bättre än nio andra miljarder personer. Det är lite skrämmande, samtidigt som det tänder en sorts gnista inom mig. Att det trots allt inte är helt orimligt att något jag tycker om att göra, är något som skulle kunna vara andra till gagn, för att jag faktiskt kan utföra just den saken bättre än någon annan.

Vilket uttryckt på ett annat sätt också betyder att alla människor har möjlighet att påverka hela världen. En enda människa kan alltså göra skillnad. Och det behöver inte vara en människa som är extremt mycket modigare än en själv eller mer påläst eller driftig eller cool. Självklart kan man inte sitta hemma på kammaren och förändra världen (eller ja i och med internet stämmer ju inte detta, men jag tror ni fattar vad jag försöker säga), men kanske finns förändringen närmre än man kan tro?

Ena stunden vill jag mest avfärda den här tanken som strunt. Det finns ju inga bevis för att det skulle vara så, och det känns orimligt att jag själv skulle vara världsmästare – jag har inte övat på någon sport i tusen år eller offrat halva mitt liv för en karriär. Samtidigt finns det något där i själva grunden som är så självklart. Vi ser det som självklart att vi alla har olika fingeravtryck (varför är det ens så slår det mig nu, det verkar ju faktiskt helt orimligt att det är så. Vem säger egentligen att så är fallet? Och hur kom man på det?! Nio miljarder versioner, det verkar orimligt! Och kan de ta slut? Fingeravtrycken alltså. Hur vet man egentligen att ingen har samma? Det här skulle jag vilja diskutera med Hjärnkontoret!) varför skulle det då inte vara självklart att det också finns minst en sak, som vi var och en kan bäst i hela världen?

Utifrån den tanken vore det också härligt om Jante gick och dog, så att vi alla på ett ödmjukt sätt bara hade kunnat få luta oss tillbaka i den här vetskapen. Du, jag och vi alla, är bäst i världen på något. Vilket betyder att alla är av största betydelse och att alla kan vara med och göra den här världen lite bättre varje dag.

Du. Just lilla du och jag. Vi gör skillnad.

//M

2 comments / Add your comment below

    1. Det här är ju helt klart den svåra biten! Men jag tror att en början i alla fall kan vara dels att 1. Fundera på vad man skulle vilja göra helst av allt i hela världen även utan betalning. Tänk att du var ekonomiskt oberoende (och hunnit beta av delen med att resa runt och sola och bada och äventyra + inhandlat det du längtat efter och återigen känner att det vore roligt att göra något produktivt av dina dagar) vad skulle du göra då? Dvs vad skulle du göra, bara för att det gav dig glädje, även om du inte fick betalt för det. Och/eller 2. Vad drömde du om att bli när du var liten? Du kanske inte förstod då att det var/kunde bli ett yrke/något man kan leva av (om det är målet) men vad uppskattade du redan som barn?

      Tror du de två frågorna skulle kunna vara till hjälp? Har du själv någon idé över hur man skulle kunna komma på vad man är bäst på? Vore intressant att höra hur du tänker 🙂

Kommentera

ett + 12 =