Strö lite socker på mig så som bara du kan.

Det här med att unna sig, det är ett knepigt fenomen. Nedkokat till sin essens borde man väl kunna sammanfatta det ungefär såhär: unnande handlar om att när en mår lite dåligt, tycker en att en är värd något och väljer då att äta eller dricka något som får en att må ännu sämre (direkt eller på sikt). Helt vanvettigt alltså. När vi inte mår bra borde vi ju belöna oss med något bra, som får oss att må bättre. Men ändå gör vi precis tvärt om hela tiden. Och jag är minst lika god kålsupare som alla andra.

Efter påskhelgens frossande vaknade dock någon tanke till liv om att det här ju är helt orimligt. Min kropp förtjänar bättre än att trycka i sig lösgodis. Så nu finns det då en tanke om att här ska bli andra bullar. Men det är svårt! Och jag höll på att fallera redan dag 1… (!)

Ska dock under kvällen eller i morgon se om Sockerfilmen på SVT för att få lite ny motivation. Den är läskig! Och SÅ sevärd! Har ni inte sett den, kolla pronto! Jag kan ganska mycket om mat och socker och e-nr och gör aktiva beslut i alla fall fem dagar i veckan runt vad jag stoppar i mig. Så jag äter väldigt lite dolt socker, men man blir ytterst benägen att dra ner på lösgodiset (i alla fall temporärt – man är ju inte mer än människa) efter att ha sett den här dokumentären. Helst sjukt hur det påverkar ens humör och liv det där sockret!!

Man kan inte äta blåbär jämt. Ibland behöver man faktiskt en kaka eller tre. Men det är inte särskilt ofta. Jag äter socker alldeles för ofta för att jag är värd, för att det är tidsfördriv, mysigt eller bara blev så. Och det känns sannerligen inte klokt efter att ha sett den där filmen!

Ett socker jag vill ha mer av är dock det mänskliga! Har aldrig hört någon använda det så innan tidigare idag (men kom sen och tänka på Eva Dahlgrens Socker och insåg att jag ju varit i kontakt med begreppet), nämligen att man ger eller får socker av någon. I form av kärlek. Fina ord. Mys. Eller vad det nu kan vara. Pepp? Glädje? Ja, jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad det innebär. Men fint låter det tycker jag. Att strö lite socker omkring sig.

//M

Det måste bero på åldern.

Alltså jag har alltid varit en gammal själ tror jag. Jag lärde mig sticka när jag var fyra (alltså bra, i raka rader!) och har alltid tyckt om att läsa och vara i naturen…. osv. Men har nu börjat känna mig som en riktig tant! Och tycker det är lite njutningsfullt och lite krisigt.

Fick igår ett elefantöra-skott och är hellycklig. Blir glad av att mina växter får nya blad (snapade detta och fick typ mer respons än på något annat. Så jag verkar vara i gott sällskap i alla fall… haha!) och har idag fått ett sådant inredningssug att jag känner mig lätt olycklig. Jag vill äga. Skapa ett hem. Måla. Sätta upp fina tavlor på väggarna. Köpa dyra gardiner och vackra krukor. Jag konstaterade för länge sedan att jag ‘växt ur min garderob’ och jobbar på att förnya den, men börjar nu också känna att jag växt ur min inredning, den tillhör delvis ett tidigare liv, och nu är det dax för nytt. Mindre retro och mer elegans. Jag vill inte bara ärva och köpa second hand, utan lägga pengar på saker, för att jag kommer ha dem länge. För att jag ska bo länge.

Det som kan konstateras är att det är livsfarligt att scrolla instagramflödet ibland. För då kan man hitta sånt här som bilden nedan. I DIE så fint! Och så fantastiskt att få bygga ett kök (eller vilket rum som helst egentligen) precis så som man vill ha det! Det hade varit lycka för själen!

Köksinspiration

Det här fantastiska köket tillhör alltså fina Carolina, som är just jämt lika gammal som jag…(!)

Min fundering i det här är: händer det typ något i vårt DNA vid en viss ålder? Vill vi bygga bo då? Den biologiska klockan för kids har man ju, så att säga, hört talas om (här ringer det inte om folk är nyfikna). Men finns det även andra sådana? Jag har som sagt alltid tyckt om att vara i naturen och sådär, men för typ två år sen hände något (tror jag, eller det är väl det som är min fråga egentligen). Plötsligt fick jag typ cravings efter urskog. Att se stjärnorna. Att få elda. Jag och R bodde då i Solna (i kanske inte världens festligaste lägenhet även om den var väldigt fräsch) i det finaste området (svart i andra hand) och som från ingenstans kändes det som att jag inte stod ut om jag inte fick åka ut till skogen, lägga mig på marken och titta på stjärnorna. Jag längtade desperat efter att åka till sommarstugan och elda i öppna spisen.

Nu har dessa element lugnat sig, eftersom jag faktiskt kan elda varje dag, går ner till vattnet och njuta av lugnet och lägga mig på gräsmattan och titta på stjärnorna (vilket jag gjorde lite då och då förra sommaren – helt fantastiskt!). Nu har jag dock plötsligt fått ett intresse för växter. Att odla både dem som ser fina ut och sådant som går äta och precis som halva övriga Sverige tittar jag då och då på Mandelmans och drömmer mig bort…

Det känns lite läskigt (och trist) för det är ju inte världens mest händelserika liv som plötsligt börjat kännas intressant. Men också lite skönt, ibland. Men min fundering är alltså, har det här med ålder att göra? Är det så att när man närmar sig 30, då börjar av någon sorts odlings-, inrednings- och självförsörjningsgen slå till?

Någon mer som upplevt/upplever detta? Och hur känner ni i så fall? Glädje/stress/förvirring?

//M

Om att vara bäst i världen.

En stor del av de böcker jag läser / tycker allra bäst om har skrivits av personer som har en tanke gemensamt, idén om att alla är bäst i världen på något. Just det, inte bara att alla är bra och räknas, utan också att alla är bäst i världen på något. 

Precis som alla på jorden har unika fingeravtryck, menar de här personerna att vi alla har en unik sammansättning av egenskaper, sinnesintryck och kunskaper som gör oss helt unika. Alldeles oavsett om vi kommer från samma familj, samma bakgrund, har samma utbildning med mera kommer vi ändå vara till viss del unika, vilket leder dem till slutsatsen att alla därför har någon unik gåva, som de kommer vara den som kan utföra allra bäst. I hela världen.

En både läskig och intressant tanke tycker jag.

Jag finner den å ena sidan ytterst trovärdig och å andra sidan helt orimlig. Det är lite svindlande för hjärnan att tänka att jag själv, och alla jag känner är absolut bäst i världen på att utföra något, bättre än nio andra miljarder personer. Det är lite skrämmande, samtidigt som det tänder en sorts gnista inom mig. Att det trots allt inte är helt orimligt att något jag tycker om att göra, är något som skulle kunna vara andra till gagn, för att jag faktiskt kan utföra just den saken bättre än någon annan.

Vilket uttryckt på ett annat sätt också betyder att alla människor har möjlighet att påverka hela världen. En enda människa kan alltså göra skillnad. Och det behöver inte vara en människa som är extremt mycket modigare än en själv eller mer påläst eller driftig eller cool. Självklart kan man inte sitta hemma på kammaren och förändra världen (eller ja i och med internet stämmer ju inte detta, men jag tror ni fattar vad jag försöker säga), men kanske finns förändringen närmre än man kan tro?

Ena stunden vill jag mest avfärda den här tanken som strunt. Det finns ju inga bevis för att det skulle vara så, och det känns orimligt att jag själv skulle vara världsmästare – jag har inte övat på någon sport i tusen år eller offrat halva mitt liv för en karriär. Samtidigt finns det något där i själva grunden som är så självklart. Vi ser det som självklart att vi alla har olika fingeravtryck (varför är det ens så slår det mig nu, det verkar ju faktiskt helt orimligt att det är så. Vem säger egentligen att så är fallet? Och hur kom man på det?! Nio miljarder versioner, det verkar orimligt! Och kan de ta slut? Fingeravtrycken alltså. Hur vet man egentligen att ingen har samma? Det här skulle jag vilja diskutera med Hjärnkontoret!) varför skulle det då inte vara självklart att det också finns minst en sak, som vi var och en kan bäst i hela världen?

Utifrån den tanken vore det också härligt om Jante gick och dog, så att vi alla på ett ödmjukt sätt bara hade kunnat få luta oss tillbaka i den här vetskapen. Du, jag och vi alla, är bäst i världen på något. Vilket betyder att alla är av största betydelse och att alla kan vara med och göra den här världen lite bättre varje dag.

Du. Just lilla du och jag. Vi gör skillnad.

//M

När handlingskraften tryter.

Jag behöver solsken. Sällskap. Inspiration. Riktning.

Det här är en sån där vecka när jag bara skulle behöva bli uppryckt med rötterna och placerad i ett sammanhang. Har varit hemma för mycket. Jag älskar egentid och att få  vara för mig själv utan stress, med tid för att dricka kaffe i lugn och ro, läsa några rader om man känner för det och göra sig i ordning i ett behagligt tempo. Men det dröjer inte länge för än pendeln slår över och får jag bara det minsta för mycket tid, eller att framtiden ser ut att innehålla en sådan tidsram – börjar jag klättra på väggarna direkt.

Det är både lite skrämmande och lite fascinerande. Hur snabbt något kan ändra sig från något njutbart till något som driver en till vansinne.

Min slutsats över det hela är: för mig är livet relationer. Får jag inte vara med människor blir allt rätt meningslöst. Varav jobb hemifrån nog är något jag bör ägna mig mindre åt…

Jag kan komma ihåg den här känslan från när man gick i skolan och fick sommarlov. Först var man super-exalterad över att det skulle bli lov och en och en halv vecka in, när man bara hängt med syrran, började tio veckor kännas som en evighet. Och då drabbas jag av total handlingsförlamning. Istället för att då tänka ut en massa spännande pysselprojekt som skulle vara hur roliga som helst att genomföra och som alla gånger skulle kunnat sysselsätta en en hel sommar, kändes allt trist och tråkigt och man ville knappt stiga upp på morgonen. Skulle det sen visa sig att det dök upp något roligt, tex att man ska spendera en vecka med kompisar någonstans, då drog kreativiteten igång igen och då känns det plötsligt roligt att pyssla fram till dess.

Är det inte märkligt?

En person som inte lider av det här är min pappa och jag tror faktiskt att det kan var en av hans superegenskaper. Han får aldrig tråkigt. Aldrig. Det fascinerar mig. För om det är något han har, så är det tid. Och utöver mamma umgås han inte med en massa människor på daglig basis, eller ser på tv, eller lyssnar på radio osv. I stället kan han hålla på med projekt i månader i sträck. Flytta sten, rensa i garaget, sortera skruv (typ 100 kg blandskruv som han köpte en gång..!), renovera, bokföra saker i dataprogram. Men också åka iväg själv och dansa för att han tycker det är roligt eller ta med mamma på utflykter. Ständigt sysselsatt med något (även om den aktiviteten ibland är att vila, hehe). Jag förstår inte hur han bär sig åt?!

Varför har inte jag fått den här genen? Jag får nog ringa honom och se om det är något man kan träna upp. Någon mer som känner igen sig? Blir ni rastlösa fort? Och gör ni i så fall något åt det och hur?

Inspiration sökes.

Recept på hur du kan fördubbla sin livslängd.

Hur många timmar av en dag lever du aktivt? Det vill säga är uppmärksam på vad du faktiskt gör, tar ett aktivt beslut eller njuter av det du gör? Och hur många timmar går på autopilot? [Vägen till jobbet, möten, arbetsuppgifter du gör på slentrian, mat du äter medan du ser på TV (och därmed glömmer smaka ordentligt på) tiden du scrollar dina flöden, lyssnar på meningslöst konverserande osv…]

Det är nog inte ett orimligt antagande att tänka att ganska många max har ett par timmar, av ca sexton vakna, som tillhör den ‘medvetna tiden’. Är så fallet har jag väldigt dåliga nyheter. Då har du nämligen bara 6 år och 3 månader kvar av ditt liv. Om vi utgår ifrån att du ska bli åttio år och du i dagsläget är ca trettio år gammal. 

ÄR INTE DET HELT SJUKT?!

Första gången jag blev presenterad för det här sättet att se på livet slog ångesten till med full kraft. Förstår ni hur sjukt lite liv sex år är? Nu har jag nog faktiskt ganska många fler timmar per dygn generellt som jag lever och njuter aktivt av. MEN ÄNDÅ. Det är galet att det blir så lite tid. Skulle någon få ett sjukdomsbesked som innebär att personen bara har sex år kvar att leva så skulle det vara djupt traumatiskt och deprimerande. Ändå lever alltså många exakt så lite. Skrämmande!

Det som å andra sidan är väldigt positivt i den här kråksången (som alltid finns det ju en sida som är sådan) är att det är extremt enkelt att fördubbla längden på sitt liv. Det vill säga, är utgångspunkten att man har två timmar medvetet liv varje dag och skulle öka upp det till fyra timmar (vilket ju ändå är ganska lite av en hel dag!) då har man plötsligt fördubblat sin livslängd och fått motsvarande 50 år till, vilket mätt i vanliga år alltså betyder att man skulle bli 130 år gammal plötsligt!

Givetvis är det inte bara kvaliteten på tiden man får som räknas. Men jag tycker ändå det är ett spännande sätt att se på saken. Jag själv är oerhört rädd för döden och vill leva längelängelänge. Det här tankesättet ruckar dock lite på den rädslan och ljuset faller på att det kanske faktiskt inte är så himla viktigt egentligen hur många siffror tideräkningen slutar på. Eller det klart det är viktigt också, men jag vill ju inte bli gammal bara för sakens skull, och med det som utgångspunkt har jag ju själv chans att förlänga mitt liv oerhört mycket genom att vara närvarande och leva här och nu. 

Jag menar, vad hjälper det att vi investerar miljardersmiljarder på kosttillskott och cellgifter och allt möjligt livsuppehållande preparat, om vi inte lever den tiden vi får?

Allvarligt talat fick jag mig en tankeställare i detta nu när jag skriver. Varför har jag dåligt samvete över så mycket? Varför tycker jag det är lättja att ta sovmorgon (de dagar jag njuta av det) och varför har jag dåligt samvete när solen är ute och jag får noll gjort för att jag bara vill sitta ute med en god bok. Det är ju de här stunderna som är livet. Det lilla liv jag får här på jorden. 

Jag måste bli ännu bättre på att ta vara på de här stunderna. Det kanske kan bli mitt bot mot döden-rädslan?
Hur tänker ni? Är det här en stressande eller lugnande tanke?

För livet.
// M

Samma lika – fast så olika.

Jag tycker det är en ynnest att få lära känna nya människor. Något jag är otroligt tacksam över att ha fått göra hela livet. Även om det också är läskigt och jobbigt och lite svårt. Jag har flyttat runt en del och förändrats en hel del som person genom åren, vilket gör att vänskaper tenderar att förändras. Känner också att jag hittar min plats i livet bättre och bättre ju äldre jag blir, vilket nog även det bidrar till att umgänget förändras en del.

Men även break ups och tillsammansskap påverkar ju ens umgänge mycket. Både vad det gäller en själv och andra. Det finns nära vänner som i stort sett försvunnit när de hittat en partner och då blir man illa tvungen att lära känna nya personer. Samtidigt som jag ofta utökat mitt umgänge på ett härligt sätt när jag själv blivit tillsammans med någon.

Tycker också det är spännande med alla sammanträffanden som sker i samband med just tillsammansskap och när relationer tar slut. Jag ska inte säga att jag tappat så mycket människor när relationer tagit slut, eftersom mina förhållanden i stort sett alltid avslutats på ett bra sätt. Jag har själv fortsatt vara väldigt god vän med mina ex (är man bästa vänner under tiden man är tillsammans blir det ju hemskt sorgligt om man tappar även den delen) och faktiskt behållit kontakten med killens närmsta killkompisar många gånger.

Men det fina är också att avslut kan betyda uppstart på andra vänskaper. Till exempel hade jag nog inte haft en av mina nu bästa vänner, i mitt liv på det här sättet, om vi inte blivit singlar vid ungefär samma tillfälle. Det känns lite skrämmande, men också fint. Att två skitsaker förde något väldigt gott med sig.

En av de fascinerande (och o så frustrerande sakerna) med att lära känna nya människor, oavsett om det gäller kärlek eller vänskap, är att de är olika. Olika en själv och hur man själv tänker och agerar. Vilket gör att man uppmärksamma på ett mer aktivt sätt hur man faktiskt tänker och beter sig i olika situationer. Vi tror ju gärna att det sätt vi själva gör något på är det sätt som gäller för alla. Men så enkelt är det ju sällan…

Att lära känna ny människor skapar nya spår i hjärnan. Det gör en lite bättre som människa och när man väljer sina närmsta med omsorg gör det en också lite tryggare i världen. Trots all skit som händer.

Länge leve kärleken.
//M

Instängd på kontoret.

USCH USCH USCH. Så himla otäck dag! Det blir så overkligt när man är på väg mot AW ena minuten och andra får reda på att det är misstänkta terrorattacker bara några kilometer bort. Att människor dör.

Det jag också tycker är otäckt är ryktesspridningen som drar igång när något händer. Plötsligt rapporteras det om skottlossningar och bombhot. Fastän så egentligen inte är fallet. Polisen uppmanar en att inte gå ut eller inte befinna sig i vissa områden.

Och känslan av att inte veta om det värsta hänt, eller om det är mer som väntar, är nästan värst. Man vill absolut inte ta sig till tunnelbanan för att förflytta sig men inte heller vara ensamen kvar där man är. Det blir en så obehaglig stämning när de drar igång live-sändningar trots att det egentligen inte finns så mycket att säga, så allt trissas upp och verkar värre än vad det är. Kan ju säga att det inte krävdes lång stunds lyssnande innan jag mest ville krypa in under skrivbordet och gömma mig.

Usch, den här dagen har verkligen de dåliga nyheterna avlöst varandra. Den började med att två av mina närmsta vänner meddelade att de har närstående som är allvarligt sjuka och ligger på intensiven. Och sen det här.

Efter tre timmars väntan på kontoret vågade jag mig slutligen ut och det blev en 8 km promenad hem till J (för att slippa passera T-centralen) och hemma i en soffa känns allt lite mer vanligt igen. Även om känslan av att inte veta om man är trygg eller inte skaver och gör att jag bara vill bort och ut. Bort från stan, folkmassor och otrygga platser.

Ta hand om er!
<3

//M

Att inte bli offer för perfektion.

Det här är en av alla de saker jag hörn-markerade i Brené Browns bok, för det tilltalar mig så himla mycket. De här små meningarna innehåller för mig verkligen sprängstoff, i all sin enkelhet. För perfektion är en klurig företeelse, och en form av skydd. För om man gör något perfekt kan ingen påstå att man är dålig, och ska man vänta tills något är perfekt, då kan man ta god tid på sig för att slippa visa upp sig och sina ideér.

Snabbt och lätt är alltid rätt.
Perfekt är motsatsen till färdigt.
Bra nog är egentligen skitbra.

Att perfekt är motsatsen till färdigt, tycker jag är bland det sannaste som sagts. I alla fall för mig och för det jag väljer att hålla på med. Det finns i princip aldrig ett tydligt: klart. Utan det mesta skulle gå putsa på lite till, snygga till, peta i, överläggas eller göras om från början. Och det som händer om man då ska försöka få till det där perfekt är ju att man aldrig gör något. Min erfarenhet efter att ha startat mängder av olika projekt i större eller mindre skala är också: det blir ALDRIG precis som man tänkt sig. En god idé på papper kan visa sig jättedålig i praktiken, det man trodde bara skulle bli en liten del av ett projekt visar sig till sist var det viktiga osv. Detta är upptäckter man aldrig skulle kunna göra om man strävar efter perfekt och inte vågar kasta sig ut och prova.

Men nästan viktigast av allt är nog att påminna sig om att bra nog egentligen är skitbra. Bara att göra något är faktiskt skitbra. Även när man inte lyckas prestera sitt bästa är det högst troligt så att resultatet ändå är skitbra! Eller att det är skitbra att man gjorde det bara. Jag tror vi ofta är alldeles för hårda mot oss själva, och detaljer som vi själva stör ihjäl oss på, är sådant som ingen annan märker, överhuvudtaget. Alltså. Bra nog, är egentligen skitbra.

Var snälla mot er själva.

//M

Mod att vara sårbar.

Om det är något jag älskar så är det de där mornarna när man vaknar och liksom är lycklig nästan innan man hunnit öppna ögonen. Det är nog en av mina bästa känslor, när man känner sig glad och tillfreds men man vet inte varför, för man har ju precis slagit upp ögonen.

En känsla jag å andra sidan inte gillar, det är den när man slår upp ögonen och det inte är bra. Utan att man ens har hunnit hitta en anledning. En sådan morgon hade jag tyvärr igår. Jag vaknade och kände mig som att livet var 4 av 10. [Jag kan prata om min lyckoskala en annan gång, men min utgångspunkt är att försöka få livet att vara en 8]

Efter lite nystande kunde jag dock ganska enkelt koka ner känslan till sårbarhet. Jag gjorde många nya sjukt läskiga saker förra veckan plus att jag är i en dejtingfas när allt är sårbart och läskigt. Men att veta anledingen gör ju INGENTING roligare. Det är fortfarande skit att vakna som en 4:a.

Botet blev tillslut att:
1. Springa en runda.
2. Vara ännu mer modig (ont ska med ont förgöras??)

Mår ni skit. Underskatta inte motion och de endorfiner man får av det. Igår tog jag mig inte ut själv, försökte men den övertalningen vann min hjärna enkelt. Men så hetsa en vän på, och då kunde jag inte riktigt motivera att inte göra det. Och såklart blev jag genast mycket bättre. Och sen måste man ju våga visa för folk att man är rädd. Det kan gå åt helvete, men vågar man inte blotta sig går nog i stället hela livet åt helvete tror jag.

Anledningen till att jag pratar så mycket om sårbarhet förresten är för att jag nyligen läst en bok, som kanske är det viktigaste jag någonsin läst. Mod att vara sårbar av Brené Brown. Jag har läst väldigt mycket böcker i min dag där något klickat till i hjärnan och jag känt att det här är viktigt. Men den här boken är på en annan nivå. För mig är den en förklaring över hela livet. LÄS DEN. Om ni så bara tar er igenom en bok det här året, läs den här. Den innehåller GULD.

Den är skriven av en kvinna som forskat om skam och skuld i över tio år och hon har sedan paketerat om den forskningen i läslig och sjukt intressant form. Skuld och skam låter kanske lite tungt, men jag tror ni skulle bli förvånade om ni insåg hur stor del av livet som handlar om det. Eller framförallt om att undvika det. Vi gör i princip vad som helst för att inte behöva vara sårbara – om vi inte tar aktiva beslut om att leva fullt ut. Så, läs den. Den kommer förändra era liv.

//M

Who run the world – GIRLS.

Idag har jag haft en riktigt fantastik lördagsmorgon… Vaknade vid nio och undrade om tåget kört över mig under natten. Kände mig bakfull trots att gårdagskvällen bestod av bokklubbsmöte utan rödvin. Tänkte muntra upp mig med pannkaksfrukost och insåg att stekpannan jag brände fast mat i tidigare i veckan är utom räddning och efter ett går-det-ha-tvålull-i-en-teflonpanna nödsamtal till min moder sa hon istället att jag måste köpa en ny. Så tråkig utgift. Som grädde på moset lyckades jag också glömma stoppa slangen till tvättmaskinen i avloppet och har därför plaskat omkring i gummistövlar för att torka upp 2 cm vatten jämt fördelat i en ny insjö på mitt badrumsgolv. Hallelulja!

Så nu försöker jag muta mitt humör med kladdkakssmet och kaffe. Vilket under omständigheterna ändå verkar gå ganska bra 😉

Gårdagen var hur som helst SÅ HIMLA BRA! Det är så lyxigt att lyssna på bra föreläsare tycker jag! Va framförallt imponerad av Teknifik som höll sin första föreläsning någonsin, och agerade som att hon inte gjort annat! Öppningsföredraget av UnderbaraKlara tycker jag också tillhörde ett av de bästa.

Det som framförallt var härligt med dagen var dock att befinna sig bland 200 kreatörer. Som enbart var positiva och peppande. Kvinnor som stöttar kvinnor. Det var så befriande att få befinna sig i ett slutet rum där alla helst av allt skulle vilja (eller redan gjorde) leva på att uttrycka sig genom bild, text eller video. Även om jag alltid upplever mig ha stöd från min omgivning är det stor skillnad mot att prata och vara med andra som förstår en outtalat, eftersom de vill samma saker.

Så vill ni något – sök er till rätt sammanhang! Det gör att man vågar smygdrömma om att det man brinner för faktiskt skulle kunna bli ett betalt jobb tillslut. Att det minsann visst går skapa sig det liv man vill och att man får någon att vända sig till när man undrar vad man håller på med.

Framförallt tycker jag också det är så himla härligt att träffa människor som går sin egen väg. Som säger fuck off till folks tråkiga åsikter och storbolags försöka att utöva makt. Tar saken i egna händer och skaper det liv de vill ha.

Att det också är en ny yrkesgrupp – en framgångsrik sådan – som är totalt kvinnodominerad, det tycker jag också är lite häftigt. Det är häftigt att enskilda individer nåt ut till fler personer än stora tidningsredaktioner och att de driver mångmiljonbolag som är knutna till deras personliga kreativitet och uttryck det är mäktigt tycker jag!

Avslutar med dessa visdomsord från gårdagen (för övrigt, hur roligt är det inte att min loppis-skrivmaskin fungerar!!)

You are not chocolate – so you can’t make everyone happy!

Det borde vi nog alla leva lite mer efter. Gör det ni vill och skit i dem som inte tycker att det passar sig.

// M