Självmord – en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

På en föreläsning jag besökte för ett år sen eller så påstod föreläsaren att om du bor i Stockholm och har ett jobb tillhör du världens två rikaste procent. Nu har jag visserligen inte haft ett jobb som alltid betalar ut samma summa varje månad den 25:e, men tror att jag rimligtvis ändå tillhör den ytterst priviligerade delen av jordens befolkning.

Vilket är något jag helst inte tänker allt för mycket på, för det gör mig snabbt utom mig av förtvivlan och lätt livskrisig (Hur kommer det sig att jag får vara rik när andra svälter? Hur ska jag kunna motivera att inte skänka nästan allt jag äger till välgörenhet? Hur kan jag gå runt och må dåligt över sådana småsaker när folk dör och blir våldtagna och behöver kriga?!)  Och att jag bryter ihop tror jag världen tjänar noll på. Jag kommer kunna göra mer nytta och gott för mänskligheten om jag själv är vid mina sinnes fulla bruk.

Däremot har jag på senare haft en starkt återkommande känsla av att jag i alla fall borde och vill göra något.

Jag har funderat på läxhjälp, soppkök, flyktingboende, språkfika m.m Men inte riktigt hittat något som känts bra. Men så kom jag att tänka på en gammal tunnelbane-reklam från MIND, det vill säga organisationen som bemannar självmordslinjen, och kände att det var rätt (ni tror väl att jag är sinnessjuk nu, men så är inte fallet) fastän jag inte är alls säker på att jag kommer klara det.

När jag tänker efter tror jag att självmord alltid varit ett ämne som, intresserat är ju fel ord, men som väckt något i mig. Kanske för att det är mig så främmande, att jag inte alls kan identifiera mig i känslan att inte vilja leva (jag skulle helst vilja bli minst 150år) och att det är ett område där en insats verkligen kan rädda liv.

Första gången jag hörde talas om självmord tror jag var när jag gick på lekis. Då var det en på “bygden” som tillslut inte orkade leva utan sin fru (som gått bort i cancer) längre. Så han sköt sig, hemma på altanen och hittades av ena sonen 12 år gammal. Då var jag arg kommer jag ihåg. Hur kan man vara så självisk och göra så mot sina barn?!  Den känslan finns fortfarande kvar, men nu vet jag också mer om sjukdomen som gör att man kan handla såhär. Jag har tack och lov inte någon vän som tagit sitt liv, men ett flertal har däremot haft djupa depressioner. Och det är inte att leka med. Jag skulle inte gå så långt som att säga att alla de här personerna varit självmordsbenägna – men de har heller inte velat leva stundtals. Det är fruktansvärt läskigt som närstående. Men då är det viktigt att fånga upp tror jag, så de inte känner sig ensamma.

Ikväll ska jag därför på ett info-möte hos MIND, för att få veta mer om vad det egentligen innebär att bemanna självmordslinjen. Det känns superläskigt. Och jag är inte det minsta säker på om mitt psyke kommer klara att ta den här typen av samtal. Men jag ska gör att ett försök, för hjälper det bara en endaste så är det ju värt!

Någon annan som volontärar? Vad gör ni i så fall och varför?

//M

Kommentera

1 × 2 =