Vem springer ett ultra-marathon?

Galningar tänkte jag. Till så sent som för en vecka sedan. Jag menar, allvarligt talat vem utsätter sig frivilligt för att springa ett lopp på någonstans mellan 80-160 kilometer?!

Sen läste jag “Born to run: Jakten på löpningens själ” av Christopher McDougall‎

Och nu får jag nog faktiskt säga att jag nästan över väger saken! Ja eller alltså jag övervägen inte i min vildaste fantasi att springa ett fyrdubbelt marathon, men det här med att springa långa sträckor känns plötsligt inte så främmande. Jag har alltid varit seg, får inte till någon bra tid per kilometer, men har däremot inget större problem att sega mig igenom en mil utan att behöva gå. Men jag har heller aldrig sprungit mer än så, för att jag inte haft anledning. Och nu känner jag plötsligt, kanske har jag det?

Jag har alltid tänkt på löpning som något ganska slitsamt för kroppen och som något man kanske inte ska hålla på överdrivet mycket med. Träning över huvudtaget ska ske i måtta. Gärna ett antal gånger i veckan, men att träna varje dag det har jag faktiskt tänkt är ohälsosamt tills för ganska nyligen.

Och antagligen har jag inte kunnat ha mer fel. I alla fall inte om man ska tro all forskning som boken Hjärnstark bygger på, som visar att vi verkligen borde träna varje dag för både hjärnan och kroppens skull. Om inte annat för att inte bli deprimerade, då motion är bevisat effektivare än anti-depp medicin när man gjort blindtest. Vad jag förstod har ingen hittills testad anti-depp medicin lyckats klara sig bättre än placebo i ett blindtest, vilket ju känns lite trist med tanke på hur många som behöver medicinen.

Hur som helst. Kroppen behöver röra på sig. Och när man plötsligt läser om en lärare som kommer på att hon kan springa till jobbet för att vara pigga i huvudet, och sen kommer på att varför inte springa hem också? Och om man nu då plötsligt springer 3 mil om dagen, då borde man ju kunna göra det i ett svep på helgen? Det hela slutade med att denna kvinna en lördag sprang sammanlagt närmare nio mil, utspritt över dagen, mellan andra aktiviteter så som frukost och lagning av köksavloppet. Bara för att hon tyckte det var så roligt att springa.

Samma sak berättades av ett helt gäng andra människor. De bara sprang och sprang, för att de tyckte så genuint mycket om det. Lite galna var de såklart (ett ultralopp sprangs till exempel i en dalgång i en öken, där luften blev 96 grader varm. Flera löpare hade förberett sig genom att springa i en bastu innan loppet…) men de bästa var också alltid glada, givmilda och hade en speciell syn på livet. Oavsett vilken del av världen de börjat springa i.

När en teori i boken också framlades om att det faktiskt är så att vi är skapade för att springa. Att det liksom finns bevis i hur våra kroppar är konstruerade, över att vi alla från början var ett springande folk, då började allt kännas väldigt rätt för mig. Det är alltså inte vansinne att folk vill springa marathon, utan det är ungefär den sträckan vi förr behövde springa för att trötta ut en antilop. Det är säkert! Vi skaffade kött genom att jaga det under så lång tid att det blev utmattat och kollapsade! Så otroligt intressant fakta tycker nörden inom mig. Det betyder också att en människa till exempel kan slå en häst i ett längre lopp. Det låter helt omöjligt i mina öron, men i flera 90 kilometerslopp har människor faktiskt besegrat hästar.

Så sjukt coolt!

Så nu är det väl upp till bevis antar jag. Att se hur många mil det eventuellt finns i den här kroppen.  Snabbt kommer det inte gå, men långt blir det förhoppningsvis 😀

//Malin

Kommentera

sjutton − 8 =